Migrationsministern Jan O Karlsson har naturligtvis alldeles rätt i sak när han bittert påpekar att det är hans ensak vad han gör med sin pension. Och i pensionsavtalet för chefer för EU:s revisionsrätt görs naturligtvis heller inget undantag i det fall att den före detta chefen skulle råka bli minister någonstans.
Herr Karlsson har alltså alldeles rätt, och alla de fåntrattar som gapar i falsett över pensionen (som ju egentligen inte alls är så speciellt gigantisk) är förstås utomordentligt fjantiga. (Å andra sidan är ju sossar och liknande ju alltid ganska fjantiga.)
Det komiska i sammanhanget är dock att det inte spelar någon som helst roll att herr Karlsson har fullkomligt rätt. Herr Karlsson har nämligen i hela sitt vuxna liv valt att representera en ideologi där just sådant fjantigt gapande i falsett är den rådande dogmen. En ideologi i vilken missunnsamheten, avundsjukan och illviljan är upphöjd till ledstjärna och till norm.
Som socialdemokrat har herr Karlsson alltså under hela sitt politiska liv kämpat för mera avundsjuka, för mera missunnsamhet och för mera illvilja - och nu blir han själv ett offer för just denna avundsjuka, just denna missunnsamhet och just denna illvilja. Herr Karlsson har byggt hela sin karriär på ett beklämmande fundament av massexploatering av vissa låga och billiga mänskliga karaktärsbrister, och nu får han själv skörda vad han ända fram till nu ivrigt deltagit i sådden utav.
Och detta är förstås skitkul. Rätt åt den fan. Jag känner en djup och uppriktig skadeglädje över herr Karlssons våndor. Det är alltid lika gränslöst njutbart då den som oavbrutet grävt grop för andra slutligen faller själv däri.
Samuel Sirén, harmonieliberal
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna-Carin Collin
