 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Isabella Mendrix
publicerad 29 okt 2009 kl. 17.04:
Foto: flickr/bored-now (Creative Commons)
Tjälen övergår
Alla dessa överlevande,
nätt och jämt
andas de imma
mot fönstrets kala blankhet
alla våra förfäder
som skeletterar almens rotsystem,
besjälar kronorna,
eller skaver i lövens fästen
alla dessa månsken
som avsmalnar ögat,
blickar
som skiljer ordet från tungan,
slaget från hjärtat
Här
är köttet djupfryst,
allt övergår i imperfekt;
oavslutad
dåtid
På den taggbelupna linjen,
förgrenad mellan
årstiderna,
fryser vinterfåglar
tomma röster
i röda bröst
döda bröst
faller framåt, faller inåt
ned
utan självömkan;
snöänglar under aplarna
och vattenpussars markfäste,
dessa spegelvända regn,
som såras och brister under klacken
Innan jorden stelnar
en stilla hälsning,
en tröst under barken
Mina bröder i jorden,
mina systrar,
alla vi utan ansikten -
snart skålar vinterbruden
i sin sko av halka,
isskulpterad stannar kärleken
och under den
snöar doften av en vild perenn
|
