POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Folmer Katarina publicerad 15 feb 2008 kl. 16.04:

Tito Beltran-målet: Får man ha minnesluckor?

Kan man minnas exakta händelser åtta år tillbaka? - Självklart, säger målsägandebiträdet. - Knappast, säger försvarsadvokaten och hänvisar till minnesforskningen.
Försvarsadvokaterna Pelle Svensson och Per E Samuelsson skräder inte orden i sin kritik mot den fällande domen mot Tito Beltran. Båda hänvisar till den senaste minnesforskningen som de anser att juristerna helt bortser ifrån i de svenska rättssalarna. Vi minns fel, helt enkelt. Vi förstorar, lägger till, överskjuter fakta och ju mer vi talar om en händelse som gör oss ledsna desto större tendens har vi att projicera vår upplevelse på andra. Ju längre tid desto större risk att vårt minne går hand i hand med vad vi vill ska vara sant. Ofta strider vår övertygelse om sanningen mot den kartlagda objektiva verkligheten. Det är vad minnesforskningen i korthet går ut på.

I gårdagens censurerade Debatt på SVT sade målsägarbiträde Elvy Wicklund att minnet etsar sig fast, en våldtagen kvinna minns alltid rätt. Det kan vara så. Samtidigt bör man i ljuset av detta även konstatera att även om många domar faller på en klart detaljerad berättelse, är det också förekommande att domar faller trots att målsägandens subjektiva utsaga är spretig, fylld med motsägelser och där den objektiva verkligheten inte styrker målsägandens subjektiva utsaga. I dessa fall så förklarar rätten luckorna i minnet med att målsäganden befinner sig i chocktillstånd eller har förträngt händelsen.

Hur ska vi ha det? Antingen krävs detaljerade berättelser, som till exempel den av barnflickan presenterade, eller så kräver vi inte det och konstaterar att luckor är fullt rimliga för en fällande dom. Idag gäller båda doktrinerna och den psykologi som rätten hänvisar till är fullt anpassningsbar.

I de fall som är solklara, där teknisk bevisning stödjer målsägandens subjektiva utsaga torde det inte finnas bekymmer. I de fall där den utpekades utsaga är fullt lika rimlig, och även kan motbevisa vissa uppgifter i domen har målsägandens berättelse företräde enligt praxis från HD. Syftet är givetvis att få av målsägandena självmant skulle ta sig igenom en rättsprocess om anklagelserna inte vore sanna. Men det finns också en övertygelse om att målsägandens utsaga är sann och därmed ges ibland denna företräde framför den objektiva verkligheten.

Advokaterna möter de anklagade männen som bedyrar sin oskuld och gråter i sina celler. Målsägarbiträdena tar hand om den upprivna kvinnan, de hör hennes utsaga, tar den till sig och ger henne ett gott stöd hela rättsvägen. Motståndarna möter inte varandra. Att då meningarna går isär om problemformuleringen är uppenbart beroende på vem man företräder. Därför landar diskussioner i detta svåra och smärtsamma ämne alltid så snett. Det är antingen eller - ingen blir trodd, eller för många döms oskyldiga.

Titofallet är fantastiskt intressant då utsagorna går isär och det finns stödbevisning för båda. Parterna ger båda ett trovärdigt intryck. Många menar att våldtäktsmål bör hanteras enligt samma rättspraxis som andra brottmål. I en perfekt värld vore det så. Samtidigt får man då konstatera att få skulle dömas eftersom bevisningen ofta är tunn. Så hur gör man för att eliminera risken för felaktiga vittnesminnen och tveksamma domar? Man kan åtminstone kasta ett öga på minnesforskningen som Samuelsson och Svensson förespråkar.

I förundersökningar skiljer sig ofta de hördas versioner stort från det allra första till det sista förhöret. Minnesforskningen konstaterar att vittnesmål är en färskvara och att den första berättelsen är den som oftast ligger närmast sanningen. Att tala om ämnet, diskutera, resonera och i övertygelse plädera för en fråga, kan påverka vittnen och parter som en lång tid efter ska vittna under ed. Min gissning är att Tomas Nilsson kommer plocka fram denna forskning till Hovrätten. Min andra gissning är att trots detta, så står sig domen även i nästa instans.

Vidare spår jag en ökad försiktighet i rapporteringen av liknande mål framgent. Särskilt när det gäller att låta misstänkta eller dömda komma till tals, vilket gårdagens Debatt tydligt signalerade.