 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av William Butt
publicerad 21 jun 2007 kl. 14.24:
Tio år efter Teds död: Musikkollegorna som svek
"Den viktigaste sanningen om Ted Gärdestads sista tid är inte den om hur dåligt han mådde, utan den om hur han blev sviken av sina kollegor." (Ted Gärdestad dog den 22 juni 1997. Red anm)
När jag tänker på Ted Gärdestad i dag blir jag förbannad, inte på honom, för att han tog sitt liv, det har jag förlåtit honom för för länge se'n. Jag blir dock förbannad när jag minns hur alla pajasar inom den svenska, musikbranschen av självgodhet eller kanske rädsla för att bli kopplade till vad de betraktade som en galning, tog avstånd från Ted när hans liv på 80-talet inte gick som på som på räls på samma sätt som på 70-talet. Några år senare när han tog livet av sig stod jag i kyrkan vid Teds begravning och såg dessa samma pajasar gråta vid hans kista, och det stank av dubbelmoral.
(Ur Kenneth Gärdestads bok "Jag vill ha en egen Måne": "Nu i oktober 1987 hade han börjat jobba i Billy Butts studio. Egentligen var det en personlig gest av Billy som visste hur Ted led och ville ge honom något meningsfullt att göra för att om möjligt jaga iväg rösterna en bit." Forum 2005. Red anm.)
Under Ted Gärdestads svåraste år, dvs när han mer eller mindre flippade ur totalt, hade han med undantag av sin bror Kenneth endast en riktig vän i den svenska musikbranschen; det var Janne Schaffer. Förutom Schaffer var den enda kompis han hade mig, Billy Butt, och jag är övertygad om att Teds bror Kenneth skulle intyga att det var så. Det må låta skrytsamt men det struntar jag i därför att det är hela sanningen jag nu avslöjar. Inte ens de stora 80-talshitmakarna med Stikkan Andersson i spetsen brydde sig ett dugg om Ted när han hade det som sämst! De tog till och med avstånd från honom.
Jag minns när jag hälsade på Ted på Löwenströmska sjukhuset .Han hade dömts till psykvård för att ha kastat en tegelsten i ansiktet på en tjej på gatan på Öestermalm. Ted fick komma ut och ta en promenad med mig.
"Har du hört nåt ifrån någon i musikbranschen?", frågade jag.
"Nej", svarade han, "förutom att Benny (ABBA Benny Andersson) har varit här en gång.
"Stikkan (Andersson) då?", frågade jag.
"Nix", svarade Ted och det gick upp för mig då att det var uppenbart att få ville synas kring Ted. Han beskrevs som en "konstig figur" och vid ett tillfälle blev han falskt utpekad som den sk; "32 åringen", som misstänktes för att ha mördat Sveriges statsminister Olof Palme.
Men Ted Gärdestad var inte någon konstig typ. Han var en människa som älskade människor, naturen och livet och blev sviken av just alla dessa. Jag träffade honom första gången när han bodde hos mig i min lilla etta i New York. Vi lärde känna varandra väl. Det var just när han hade spelat in sin platta Blue Virgin Isle. Titellåten på den plattan blev senare på mitt förslag föremål för Teds comeback. När Ted hade det som värst fick han komma när han ville till min studio, villkorslöst och spela hur mycket han ville på pianot. Att spela piano var för Ted som luften han andades. En dag spelade ha sin gamla hit "Blue Virgin Isle" just när jag råkade gå förbi studion och jag fick en idé. Just då höll jag på att spela in en platta med Tommy Körberg.
"Ted, vad skulle du säga om jag ville spela in den låten på svenska med Körberg? " frågade jag.
"Då får Kenneth skriva en svensk text och det kanske skulle innebära lite STIM stålar för mig", svarade han..Och så kom låten "Himlen är oskyldigt blå" till. Flera år senare, efter sin comeback spelade Ted själv in låten på svenska och resten är historia.
De som struntad i Ted under 80-talet när han var med i Bhagwanrörelsen var bland andra Björn Ulvaeus, Stikkan Andersson, Anni-Frid Lyngstad, ja ALLA utom gitarristen Janne Schaffer, som precis som jag alltid visade sin vänskap för Ted oavsett hur det gick för honom. När jag såg Agneta Fälthskog gå förbi Teds kista och lägga en ros undrade jag hur många rosor hon gav honom när han levde. Svaret är: inga!
Jag minns någonting som Ted sade till mig snart efter att jag anlände till Stockholm ifrån USA i början på 80-talet och råkade ut för mina första tvivelaktiga skriverier i svensk media. Han sa: "Billy, det spelar ingen roll vad folk TROR. Det är hur det egentligen är som är viktigt."
Den viktigaste sanningen om Teds sista tid är inte den om hur dåligt han mådde, utan den om hur han blev sviken av sina kollegor.
Må min vän Ted vila i frid.
|
Åke Askensten