 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Henrik Friman
publicerad 31 okt 2006 kl. 16.30:
Tillit till tomhet
Att bli tilltufsad och tömd, av vardagens påfrestningar, vet alla hur det känns. Frågan är vad det betyder i förlängningen?
Vågar man pröva på, sätta ner en tå i det nya främmande vattnet, känna på det okända för den allra första gången, ta i det man alltid annars undvikit. Finns det någon som vågar allt, kastat ut all rädsla och välkomnar allt? Jag vet inte men det är nog värt att jobba på, tills man drar sin sista långa dödssuck, kanske med ett sista segervisst leende.
Upp ur dödskuggans dal, till himmelrikets extas och tillbaks ner igen, en tålängd i taget. Hur kan verkligheten vara så ångestladdad och tung, avgrund utan ände, hemlöshet utan hopp, och samtidigt ibland viska vindar av stilla perfektion, ett gnistrande ögonblick av evig frid. Ingen sa att det var lätt, men framåt måste man ju alltid. Ett steg i taget mot nästa kapitel i sin livssaga, förhoppningsvis en gnutta ljusare, en bit helare, än det innan.
Tillit att pröva något nytt, en impuls född ur en djärvhet som finns i varje människas hjärta, en impuls att sträcka sig bortom sina barriärer, både de inre och yttre. Vad är det för en impuls?
Varför vidare, varför utvecklas, varför är inte detta nog? Detta trygga och välkända?
Alla bär på sitt frö av ren potential som glimrar till ibland i en blick, som en eld som flammar upp och därefter falnar, när den kalla omvärldens tryck sluter sig runtomkring igen. Den kan stävjas och hållas ner, men aldrig helt dö ut, så länge det finns liv. Elden bidar sin tid och väntar och väntar på sin tur att brinna och visa sin sanna kraft, brinna och transformera allt som kommer nära. Men hur länge ska den vänta? Dagar, veckor, månader, år, denna livstid eller nästa eller nästa, när är det dags?
När Tomheten kommer. När meningslösheten kommer och knackar på, "hallå, hallå, var ska du då, när du inte längre har nåt mål?". Då kommer nästa fas, då har du samlat och byggt klart, då ska du rivas ner och tömmas på allt, som du inte behöver för din uppgift, ditt ändamål, talangen förverkligad, i en misson av passion. Den medfödda strävan, den du omedvetet förberett dig för under varenda sekund av ditt liv.
Livets vassa potatisskalare, plöjer av äpplets blanka besprutade fernissa av kladdig självgodhet, fortsätter genom det saftiga köttet, genom lager av inlärda mönster och attityder, genom alla förutfattade meningar, genom all helig kunskap, vetenskaplig som religös, in till kärnhuset där de små nakna fröna stilla väntar på att bli upptäckta. När meningslösheten rensat bort allt som inte har substans och kan växa, är det inte mycket kvar att göra, inte mycket att hoppas på, inte mycket kvar av detta gamla välbeprövade jag. Vad kan jag, detta ingenting göra mer än att vara just ingenting, inga ting, inga ord, inget fast att hålla sig vid. Går det verkligen att leva vidare så här?
Även fast allt är förlorat, så finns det ändå något kvar, med mer substans och mer verklighet. Det tomma, stilla och tysta som väldigt lite vet, men istället rymmer all kunskap och all mänsklig aktivitet, utan att röra ett finger. Jobbigt och skönt, svårt och svart som lätt och lyckligt, allt födda ur samma tomhet som hela tiden är, en gemensam grund, varpå all manifestation springer ur, ett ursprung. Ett ursprung som omsluter och förenar alla människor, alla perspektiv, alla olikheter, all misär och all framgång. Tänk om detta var helt tydligt. Tänk om politik, vetenskap och religioner var förankrade i detta Ursprung, inspirerade av sin egen tomhet, sin egen meningslöshet, sin egen osjälviskhet. Vad skulle syftet vara med konflikter och krig, med ett jag som är viktigare än du, med alla kortsiktiga perspektiv. Vem hade inte velat uppleva livet så? Och hur kommer vi dit?
Genom att ta nästa steg, och sen nästa, mot en sannare känsla, ett livligare uttryck, en värdefullare stund, fylld av sitt eget själv, en själfull och mättad närvaro, potential till allt. Genom tillit att släppa det lilla och konstlade, det småaktiga och självgoda perspektivet, som förringar den naturkraft som hela tiden är, det medvetna ljuset som strålar från varje människas närvaro, vän som fiende, är både hel och uppenbar, en uppenbarelse av sig själv. Genom att sluta kämpa, låta tomheten ta en, skala bort det onödiga, det irrelevanta, tills impulsen att leva på riktigt och utvecklas i oändlighet är det ljus som leder framåt, bortåt och närmare hemåt.
|
