Det är nu 8-9 år sen Jonas dog. Det var en olyckshändelse, eller som man säjer: curiosity killed the cat. Ungdomars dumma testande av droger.
Jonas var 15 år och han var bästis med min äldsta son. Den här dagen skulle min son till Jonas och lämna tillbaka ett par högtalare som han lånat av Jonas för att han kanske skulle köpa dom av honom. Det regnade den här dagen när han skulle lämna tillbaka dom och han kunde inte sätta dom på mopeden och köra dom i regnet så han bad mej köra honom i bilen.
När vi kom hem till Jonas så lämnade min son högtalarna och gick därifrån för Jonas hade några andra kompisar där som min son inte gillade så han gick ner till ungdomsgården istället.
Två dagar senare sitter jag på jobbet och läser en kvällstidning om att en 15 åring har dött i en olycka i ett mopedgarage i det område där vi bor. Min son gör sin PRAO på min arbetsplats och jag pratar med honom och frågar om han vet vem det är. Min son som har haft långa dagar på sin PRAO-plats har inte varit med sina kompisar på två dagar och vet ingenting alls. Vi tycker det är obehagligt då vi inte vet vem det är och vi känner alla i området som är i mopedålder, vem att fråga?
Jag ringer den lokala polisen, som jag känner. Han konfirmerar att det är min sons bästa kompis - Jonas. Åhh jäävlar! Vad ska jag säja till min son? Jag tar honom avsides och berättar. Jag vill att han ska veta tillsammans med mej och inte när han åker hem till Jonas.
Hur ska jag göra sen? Ska jag ta kontakt med Jonas föräldrar? Jag känner dom inte så att jag umgås med dom men jag pratar med dom när vi ses.
En gång bara ett par månader tidigare så tog polisen dom båda för att dom hade trimmat sina mopeder och det skulle upp till rättegång. Den gången pratade jag ganska mycket med hans föräldrar, så vad göra nu? Jag tar ett djupt andetag och ringer... Jag startar med: Hej det är jag, (jag har speciell röst och behöver aldrig presentera mej) vill ni prata eller vill ni inte prata? Jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska ringa eller inte... Jonas mamma ville prata, hon berättar att när dom möter folk ute som dom annars hälsar på så byter dom sida eller går åt ett annat håll bara för att dom inte vet vad dom ska göra och säja om att Jonas är död.
Ingen vet vad Jonas dött av. Hans kompisar säjer att dom hittat honom livlös i mopedgaraget och att han hade oregelbundna och svaga hjärtljud och avled på sjukhuset. Han ska obduceras och det kan ta veckor innan man vet.
Bara en vecka senare så dimper den lokala tidningen ner i våra brevlådor och där står det att en 15-åring dött av missbruk i ett moped garage. Hur vet tidningen vad han dött av när ingen var där och inte ens obducenten vet ännu?? Någon har tipsat tidningen om att brukade sniffas i mopedgaraget och att de som Jonas var tillsammans med den här kvällen brukade sniffa. Nån har vetat om deras sniffning hela tiden men aldrig larmat! Varför har denne någon inte slagit larm? Till myndighet till polis till föräldrar, en anonym lapp i brevlådan, vad som helst!
Obducenten säjer att om man sniffar butangas så kommer hjärtat i oregelbunden rytm och att gasen försvinner så man kan inte spåra dödsorsak så lätt.
Jonas mamma läser tidningen och blir upprörd av att tidningen skriver om missbruk innan hon och ens obducenten vet. Vi stämmer tidningen. Precis som om det hjälper. Det är ett sätt att hantera sorgen, sparka på något eller någon.
Bara en månad tidigare så var det info i skolan om drogmissbruk. Det var en sköterska ifrån en ungdomsmottagning som informerade och alla föräldrar var i skolan tillsammans med sina barn. Jag satt bredvid Jonas och hans pappa och samma Jonas sniffar butangas en månad senare och dör!
Man kan dö första gången man provar, man kan göra det hundra gånger utan att dö.
Då Jonas ska begravas så ryktas det om massuppslutning i kyrkan. Hur ska man hantera många sörjande ungdomar? Jag pratar med Jonas familj som säjer att dom ska ha begravningskaffe för bara dom närmaste i familjen, dom orkar inte med mera. Helt förståeligt. Vad ordnar skolan? Ingenting!
Jag och en annan mamma bestämmer oss för att låna en samlingslokal i ett hyreshus och ha ett begravningskaffe för ungdomarna. Hyresföretaget låter oss hyra lokalen gratis då dom hör att det är för Jonas begravningskaffe. Vi bakar och köper kaffe och läsk. Det här är antagligen vårt sätt att hantera vår sorg. Ungdomarna är inte inbjudna utan vi har bara bestämt att de ungdomar som kommer till kyrkan får veta att det är samling efteråt i denna lokal. För att avlasta familjen och samtidigt fånga upp ungdomarna.
Vi har ordnat med ett bord med min vita finduk och foto av Jonas och ljus. Alla som kommer tar ett ljus och tänder och sätter det på bordet och snart så är hela bordet fyllt av ljus. Någon tar mitt post-it block och skriver en sista hälsning till Jonas och sätter post-it lappen på bordet bland ljusen. Flera kommer och ber att få mitt post-it block och snart så sitter det massor av små meddelanden till Jonas på bordet.
Det kommer flera hundra ungdomar och plastmuggarna räcker inte till, så vi står i köket och diskar de muggar som redan använts. Ungdomarna berättar att deras rektor sagt att de som går på begravningen och inte kommer tillbaka direkt efter begravningen till skolan kommer att rapporteras. Skolan ordnar ingenting för att fånga upp alla dessa ungdomar. Det här var ju några år sen och jag tror och hoppas att alla skolor nuförtiden har någon sorts plan för liknande situationer.
I kyrkan så spelas Prodigy, Jonas bästa musik. Jag gråter invärtes som en ylande varg, det värker i mej av smärta, jag kan inte gå runt kistan och möta Jonas föräldrars ögon, jag tror jag ska dö av sorg. Vad ska inte dom känna!
Till begravningskaffet så kommer alla dessa tonåriga flickor som var hemligt kära i Jonas. Jonas var vacker, han hade lockigt hår och ett soligt skevt tonårsleende, han var blyg och sa inte så mycket. Han var lite av en James Dean.
De ville alla prata och vi är ju inga experter på sånt här utan bara vanliga mammor. Vilken lättnad när kyrkans ungdomsassistent och präststuderande kom och hälsade på oss! Han hade mera erfarenhet av begravning, sorg och att prata om sånt här än vad vi hade. Jag har glömt hans namn.
Han hade hört talas om vårt alternativa kaffe och beslutade sej att hälsa på hos oss och satt med oss och pratade om Jonas trots att han aldrig träffat honom.
Alla medelanden som skrevs, jag stoppade dom i fickan när vi städade ur den lånade lokalen. Jag gav dom till en god vän som jobbade på ett tryckeri. Jag bad honom att göra en bok till minne av Jonas. Jag gjorde teckningar och gav honom alla dessa sista hälsningar. Vi fick boken i två exemplar, ena exemplaret gav jag till hans föräldrar, det andra behöll min son som minne av sin bästa vän.
Veckan efter så sjunker Estonia, alla känner vi ju någon som känner någon som var ombord Estonia. Hela hösten och vintern var som ett stort svart hål av sorg.
En av Jonas vänner skrev något om att han önskade att Jonas skulle ha växt upp och fått barn. I dag är min son vuxen och har egna barn och jag tänker på Jonas. Min son och Jonas kunde ha blivit pappor samtidigt och fortsatt att vara vänner och umgås tillsammans med sina fruar och sina barn. Jag blir så jävla ledsen Förlåt svordomen.
Jonas föräldrar flyttade och jag har i dag ingen kontakt med dom, speciellt eftersom jag också flyttat långt bort och dom vet inte var jag är. Ibland så vill jag ha kontakt med dom för att prata om Jonas men jag vet inte om dom vill prata och jag vet inte hur jag kan nå dom.
När Prodigy spelas på radio när jag kör bil så gråter jag så jag knappt ser vägen. Jag har en CD med Prodigy men jag spelar den aldrig för jag bara gråter. Det varg-ylar inom mej av sorg. Jag saknar Jonas och jag saknar mina barn som är stora och bor långt borta.
PS Jag läser inte detta och korrigerar och strukturerar upp texten utan den kommer bara bubblande upp ur mitt hjärta... nästan tio år efter.
Suzanne Ek,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
