 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ulf Nilson
publicerad 3 jun 2003 kl. 09.37:
Tid för en ny svensk modell
Svensken i allmänhet är nog rätt pålitlig. Ja, utom när det gäller sjukskrivning och tjänstebil, förstås.
Sveriges regeringar är däremot notoriskt opålitliga, inte minst mot landets medborgare. Detta är den viktigaste anledningen till att vi bör gå med i EMU så snart som möjligt efter omröstningen i september.
Opålitlig, vad då? Jo: mellan 1971 och slutet av 1990-talet devalverade Sverige åtta gånger. Devalvera: lika med skriva ned värdet på valutan så att priset blir lägre för den som vill köpa kronor för till exempel euro eller dollar.
En regering slår till med devalvering av två anledningar:
1. Man vill minska priset på svenska exportprodukter. Företagen blir då mera konkurrenskraftiga, säljer bättre och kan anställa fler jobbare (vilket ser bra ut i AMS- statistiken för den sittande regeringen).
2. Importprodukter blir dyrare. Då köper vanliga konsumenter inte så mycket importerade grejor, utan handlar svenskt. Även det gynnar svenska företag och sysselsättningen i landet. Att man på så sätt exporterar arbetslöshet till de länder man konkurrerar med tar ingen så hårt: utlänningar har inte rösträtt.
Som vem som helst kan se betyder en devalvering också att företag och deras ägare, med namn som Wallenberg, blir rikare. Småfolk får det däremot sämre, bland annat därför att charterresan blir dyrare, liksom fredagsvinet. Detta gäller vare sig han som devalverar heter Feldt, Bildt eller Bohman (för att nämna de tre som varit värst).
När karusellen började kunde man köpa en D-mark för ungefär 1:70. I dag kostar euron (som i princip är två D-mark), en bra bit över nio kronor. Skillnaden är ett bra mått på i hur stor utsträckning Sverige valt att fuska sig genom kriser. Till förmån för de rika. Men till nackdel för de många som sedan länge tappat förmågan att protestera (utom genom att bli inbillningssjuka).
Personligen är jag alltså för ett Ja till EMU. Det skulle skapa stabilitet, äntligen, och hindra kommande finansministrar att i Karl XII:s anda ersätta riktiga pengar med nödmynt.
Men försvinner inte också en del av vår självständighet, när kronan försvinner? Svaret är nej. Man kan inte förlora det man inte äger. Sverige har inte varit självständigt på länge, utan är beroende av FN, EU, världsmarknaden, de multinationella företagen, den teknologiska utvecklingen och - självfallet, antingen vi gillar det eller ej - USA:s vilja.
Som stat spelar vi praktiskt taget ingen roll alls (fråga Arafat!) och ska sanningen fram har svenska medborgare inte precis fått mer handlingsfrihet genom åren. Efter skatt och hyra har de flesta inte mer än fickpengar kvar. De som haft den dåliga smaken att bli gamla och i behov av hjälp får vanvård i stället för vård och mals till sist sönder i en byråkrati så järnhård att det flimrar för ögonen när man kommer i kontakt med den.
Ja, jag menar: vi som har kontakt med markplanet i det så kallade folkhemmet. Persson och Ringholm och gänget däruppe vet nästan med nödvändighet mer om maktens korridorer i Bryssel än om hur illa 289 svenska kommuner sköter sina mer eller mindre omöjliga uppgifter. Politiker talar om resurser och menar då alltid pengar. Men det som behövs är inte pengar, utan radikalt förändrade attityder: en ny svensk modell.
|
