KROPP & SJÄL
Artikel av Henrik Friman publicerad 26 jan kl. 09.54:

The båttom is nådd – i existentiella termer

"Det sa 'Bang', 13,8 miljoner års utveckling har tagit oss hit, till Homo informaticus, den informerade människan. Utvecklingen av det som kom ur tomheten måste fortgå, men vad kommer sen, vart driver oss evolutionen härnäst?"
Jag undrar om det är många med mig som undrar och begrundar existensfrågor, de stora och de små. Särskilt när mörkret sänker sig och det blir svårt att försöka fly så stiger existensens svåra frågetecken upp från medvetandets botten (finns det någon botten?)

Ibland undrar jag om depression inte är livets sätt att få en att stanna upp och reflektera över vad man sysslar med här egentligen. När ens vanliga "nallar" inte längre ger tröst och lindring, vad blir det kvar av en då? Inte mycket, men kvar är man, existensen är där, tom på innehåll och mening, mörk och djävlig, men ändå närvarande. Kul är det knappast, men kanske nyttig ändå på nån nivå. Nya medvetandedimensioner och valv att landa i, att bida sin tid mitt i.

Tills det tomheten blir så tom att dess natur visar sig vara full, tills mörkret blir så mörkt att det nästan måste finnas något hemtamt där, något som inte vill en ont.

Existentiella frågor är varje persons privatsak i ett sekulärt land som Sverige, men jag tror ändå frågorna finns där hos var och en, och väntar på sin tur i "allas våran shoppingkultur".

Existensens kärna verkar vara en tomhet, att jämföra med tillståndet i universum innan Big bang. Sen kom smällen, en rastlös utveckling av evolution tog fart och 13,8 miljarder år senare sitter vi här idag. På det sättet har vi ett unikt utgångsläge att förstå oss själva i dessa dar och kanske är det därför depressionen smyger sig på, för att vi ska ägna oss själva lite uppmärksamhet i mediebruset. Privilegierade som få med varma hem, mätta magar, uppkopplade i ett globalt informationsnätverk som tillhandahåller kunskap från alla världens kunskapsfält och visdomstraditioner.

Det sa ”Bang”, 13,8 miljoner års utveckling har tagit oss hit, till Homo informaticus, den informerade människan. Utvecklingen av det som kom ur tomheten måste fortgå, men vad kommer sen, vart driver oss evolutionen härnäst?

Ett existentiellt hopp som tycks skönjbart är en utökning av medvetenheten om vilka vi är och vad vi gör här, att vi närmar oss en del svar på de stora frågorna genom någon form av inre vetskap, vetande utan grund (inte så vetenskapligt vetande kanske, men mera intuitivt).

Ja vad gör vi då här? Jo vi gör det vi alltid gjort, i 13,8 miljarder år, vi utvecklas och i den processen finns det mening, vitalitet och hopp om komplexare kognitiva, moraliska, existentiella former av att vara i världen, både för mig som individ och för oss som kultur och på så sätt byggs en bättre värld. Wow, inget dåligt slutresultat av det som började med depressionens tunga travande. Men är det inte det som är frågan: vad kan göra mening av meningslöshet, lätthet av tyngd, flow av stagnation?

Min kunskapsinjektion i den existentiella debatten: ”Ge ditt liv en rörelse i samma riktning som den universella processen framåt av evolution, och lär känna dragningskraften i en impuls som verkar i varje levande hjärta.”