Varje vecka kommer omtumlande nyheter från mitt hemland om hur förvrängd folks verklighetsuppfattning blev under kreditekonomins förgyllda år. Trots alla tecken som hade tornat upp sig, från en storstad vars infrastruktur bröts sönder av storm till näringslivsledare som tjänade flera hundra gånger mer än sina anställda, chockeras folk när maskineriet nu blottläggs och det avslöjas att den eviga tillväxten var illusion. Liksom i Trollkarlen från Oz har draperiet dragits tillbaka och framstående politiker och finansmän demaskerats som bedragare.
Spektaklets huvudscener utspelas givetvis i Washington, dit bilindustrins direktörer fick samåka i en miljöbil efter att första gången ha rest hem tomhänta i var sitt privat flygplan. Men inte heller efter att de förödmjukat sig på sitt andra besök ville kongressen bevilja dem några krispengar, som Wall Streets bankirer så rikligt belönats med. Föreställ er den ytterst absurda situationen att dessa obscent avlönade direktörer sedan fick vända sig till Vita Huset, varifrån USA:s fackrörelse motverkats i minst 30 år, för att tigga pengar som sägs kunna rädda hundratusentals jobb.
Vilken lättnad att istället kunna rikta en förstummad publiks uppmärksamhet till delstaterna, där en guvernör i Barack Obamas hemstad och en legendarisk investerare i New York framställs som ondskans ombud. Medan bilindustrin nekas lån som motsvarar 0.33% av det statliga stöd som ekonominyhetsbyrån Bloomberg redan beviljats i år, sitter legendariska storsvindlaren Bernie Madoff med fotboja hemma i Manhattan efter att ha förskingrat ofantliga 50 miljarder dollar - tre gånger så mycket som bilindustrin har begärt.
I Chicago jagas guvernören av ett mediedrev efter att han anklagats för att försöka sälja Obamas gamla plats i USA:s senat. Försöket sägs bara vara det mest flagranta av hans många illdåd, men det är långt ifrån säkert att han kan fällas. Under tiden utspelar sig ett nästan likadant drama i delstaten New York, där den sista överlevande medlemmen i John F. Kennedys kärnfamilj ser ut att få Hillary Clintons tomma stol i senaten. Hyckleriet riskerar snart växa sig större än landets budgetunderskott.
Guvernören Rod Blagojevich arresterades dagen efter att han solidariskt hade stått med fabriksarbetare i Chicago som hade ockuperat sin arbetsplats. Arbetarna hade sagts upp med omedelbar verkan utan det avgångsvederlag som de hade rätt till enligt avtal. Arbetsgivaren skyllde på banken, som på grund av kreditkrisen plötsligt hade slutat låna till företaget - trots att banken hade erhållit en stor del av krispengarna som finansdepartementet riktat åt just sådana problem. Inför de ockuperande arbetarna delgav Rod Blagojevich att delstaten Illinois med omedelbar verkan skulle sluta göra affärer med banken. Företaget fick till slut sitt lån, men redan nästa morgon arresterades Blagojevich i sitt hem medan hans barn låg och sov.
I fall där en tidigare ostraffad och högtstående person grips i USA för mindre än våldsbrott, är det sällsynt att den misstänkta inte försättas på fri fot inom några timmar efter arresteringen - vilken vanligtvis skulle ske i mer ordnade former där den misstänkta själv anmäler sig till polismyndigheten i sällskap av en advokat.
Beslutet att gripa guvernören i hans hem syftade uppenbarligen till att väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt. Blagojevich släpptes samma dag men han har ännu inte släppt sitt grep kring makten i Illinois. Inte heller har delstatens lagstiftande församling valt att avsätta honom. Under tiden har guvernören anlitat ett ytterst kompetent rättsligt råd och uttalat sin intention att bestrida åtalspunkterna.
Blagojevich har dock redan fällts i media, där politiska kommentatörer syns småskratta om den sedvanligt korrupta politiska arenan i Chicago, Obamas hemvist. Men Blagojevich har knappast förlorat sitt stöd bland delstatens arbetare. Som son till en stålarbetare och en spärrvakt talar guvernören samma språk som de han stod axel mot axel med dagen innan han greps. Det kommer att bli väldigt intressant att se hur fallet utvecklar sig i domstolen. Under tiden kommer Obamas gamla stol i senaten att stå tom, eftersom det verkar omöjligt för Blagojevich att utnämna någon ersättare.
I delstaten New York pågår samma process, fast utan samma grad av indignation. Fram till valet 2010 ska en ersättare för Senator Hillary Clinton utses av delstatens guvernör. New Yorks nya senator blir sannolikt Caroline Kennedy. Efter många år av ideellt arbete för att förbättra New York Citys skolor tog Kennedy plötsligt sin plats i rampljuset som storinsamlare av kampanjbidrag till Barack Obamas valkampanj.
Till skillnad från Sara Palin, som åtminstone hade jobbat upp sig till guvernörsposten i en avlägsen och glesbefolkad delstat innan hon gjorde anspråk på att söka en högre post i Washington, välkomnas nu Caroline Kennedy tack vare att hon är en smart kvinna med den starkaste av politiska varumärken - namnet Kennedy. Att hon aldrig tidigare har besuttit eller ens kandiderat till någon politisk post hindrar henne inte från att snart ta plats i senaten.
Till och med Hillary Clinton fick genomgå en valrörelse. Fast å andra sidan bevisade Hillary att den viktigaste egenskapen för en kvinna som vill debutera som politiker i självaste senaten är efternamnet. Demokraterna räknar med att Caroline Kennedy lätt kommer att kunna behålla sin post efter valet 2010. Bortsett ifrån att hon aldrig kvalificerat sig till jobbet, verkar hon vara det perfekta valet.
Men bakom kulisserna pågår egentligen samma nattmangling som i Chicago. Den viktigaste aspekten i Kennedys utnämning blir fördelen hon erbjuder New Yorks guvernör, som behöver kandidera till omval 2010. Guvernör David Patterson fick sin nuvarande post efter att hans företrädare åkte fast för att ha anlitat en prostituerad - med skattemedel. Till skillnad från Kennedy kan guvernören möta stark opposition i valrörelsen 2010 och därför kommer han att behöva mycket pengar. Med tanke på hur USA:s ekonomiska läge förvärras för varje månad är det säkrast om han redan nu knyter Kennedys beprövade nätverk av förmögna bidragsgivare till sig.
Det är bara att hoppas att de inte haft sina investeringar hos Bernie Madoff i New York. Som om det inte såg tillräckligt dystert ut på Wall Street, har en av finansvärldens största stjärnor avslöjats som inget mer än en bedragare - fast på rekordnivå. Medan finansinstitutionernas och investeringsbankernas matematiker fick uppfinna helt nya logorytmer för att motivera de oreglerade marknaderna med så kallade komplexa investeringsinstrument, som nu avslöjats vara värdelösa, tjänade Bernie Madoff sina miljarder på det gamla beprövade sättet - han stal dem.
Madoff hade ett närmast oantastligt rykte på Wall Street som en av de få "Masters of the Universe". Hans privata investeringsfond tog emot pengar endast från de rikaste individerna eller från andra fonder som hade kvalificerat sig som megastorinvesterare. År efter år, oavsett börsindexens vajande, levererade Madoff en stadig vinst på 10 till 12 procent. Visserligen misstänkte någon av hans få konkurrenter bland Wall Streets elit att han fuskade till sig sådana resultat, och det förekom även formella anmälningar mot Madoff. Men tack vare Madoffs rykte som f.d. ordförande för New Yorks näst största börs, NASDAQ, samt ett rådande affärsklimat där reglering och översikt betraktades som livshotande sjukdomar, förbisågs misstankarna.
Till slut visade det sig att Madoff bedrev en klassisk "Ponzi scheme"; hans tidigare investerare hade helt enkelt betalats med de senaste nykomlingarnas pengar. Så finansierade Madoff sitt eget superlyxliv och tillfredställde kundernas orealistiska förväntningar på feta vinster. Med kreditkatastrofen rasade också Madoffs fantasivärld. Hans kunder fick känna av smärtan som miljontals medelklass- och arbetarklasshushåll numera lever i när deras största investering plötsligt tas från dem.
Amerika har fått ett par bovar som de kan sätta ansikte på. Madoff framstår som ett tacksamt objekt för folkets ilska och sorg över allt som gick snett med den "nya" ekonomin. Men liksom Rod Blagojevich i Chicago, är Madoffs förbrytelser bara symptomatiska. Enronskandalen 2001 utgjorde en förvarning om den ekonomiska massförstörelse som avregleringen slutgiltigt orsakade. Mutskandalen kring lobbyisternas konung Jack Abramoff 2006 blev ett konkret bevis på maktskiftet från de folkvalda till storföretagen. Numera karakteriseras Amerikas politiska kultur av politikers maskopi med lejda lobbyister.
Inte ens julen erbjöd någon respit från nya bisarra inslag från The United States of Absurdity. Med ekonomins nedbrytning kommer också ökande tecken på kollaps på landets långt eftersatta infrastruktur. Två veckor efter isstormen i New England fick många familjer fira jul utan ström. Utanför Washington gick en vattenledning sönder och förvandlade gatan till en fors varifrån flera bilister fick räddas med helikopter. Och landets allra största eko-katastrof - flera gånger större än oljeläckan efter Exxon Valdez grundstötning vid Alaskas kust 1989 - ägde rum dagen före julafton när ca 6 miljoner kvadratmeter kolaska rasade från en brusten damm i Tennessee. Inte ens landets mest inflytelserika förespråkare för "clean coal", Barack Obama, fick fira julsemestern oberörd; ön Oahu drabbades av strömavbrott och USA:s första familj blev utan ström i elva timmar.
En vecka senare hittade jag fortfarande inte ett ord i svensk media om eko-katastrofen i USA. En snabbsökning på aftonbladet.se visade att älgattackerna i Gällivare och den nedbrända bocken i Gävle hade högre prioritet. Men åtminstone berördes våldsutbrottet i Gaza på SVT:s Rapport på juldagen, då över 70 raketer redan hade regnat över Israel. Samma dag sände en av USA:s största nyhetssändningar följande rosiga rapport: "I år har önskan om fred på jorden äntligen uppfyllts; med minskade våldsamheter har turismen i det heliga landet ökat markant."
Patrick Gallagher,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
