Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Patrick Gallagher
publicerad 15 jan 2009 kl. 18.07:
The Obamarama Rescue Plan
"Under de närmaste månaderna kommer något mycket viktigare än storleken på Obamas eventuella infrastruktursatsningar att avgöras i Washington. Spelet handlar nu om omvärldens förtroende, för ifrån omvärden kommer pengarna."
På tisdag kommer kick-offen inför historiens största "re-branding", då varumärket USA genomgår en total makeover.
Det beräknas bli den största folksamlingen någonsin på jordens västra halvklot. I en tid då nyheter anses förbrukade inom något dygn och folks uppmärksamhet har anpassats därefter, förbereder sig hundratusentals människor för att vallfärda till Washington där de ska fira Barack Obamas installation som president - hela elva veckor efter att hans valseger toppade nyheterna.
Huvudstadens National Mall kommer att fyllas med uppemot två miljoner jublande människor i januaris vinterkyla. Fast det blir svårt att avgöra vad som egentligen gör dem lyckligast, Obamas installation eller Bush avgång. Sannerligen är det ett historiskt sammanträffande. USA:s första afrikansk-amerikansk president efterträder presidenten med de lägsta opinionssiffrorna i historien. I några timmar kan festyran få folk att glömma vilket kolossalt misslyckande Vita Husets utgående innehavare visade sig vara.
Hur man än ser på demokratins sorgliga tillstånd i det postmoderna Amerika, kan man inte annat än förundras över de fredliga formerna för landets historiska maktskifte. USA:s Commander-in-chief har ansvarat för ofattbart mycket mänskligt lidande de senaste åtta åren; över tretusen civila mördade i ett terrorattentat som kunde och borde ha avvärjts, och över fyratusen stupade soldater i två krig i Centralasien där hundratusentals invånare dödats och långt fler drivits på flykt. Det vore fullt förståeligt om folkmassorna sökte upp de ansvariga och drev dem ur stan på en stolpe, täckta med tjära och fjädrar - den behandling som korrupta landsförrädare förr fick av landets ursprungliga revolutionärer.
Istället kommer domarna i USA:s högsta domstol att dansa på någon av huvudstadens hundratals högtidsbaler. Efter åtta absurda år, vars excesser inte ens George Orwell kunde ha förutsett, kommer man knappt ihåg att det var ett domstolsutslag som stoppade röstomräkningen i Florida och gav George W. Bush sin första presidentvalseger (Det visade sig senare att Al Gore egentligen vann med tydlig marginal. Se artikel av Greg Palast.) Allt som följde därefter speglade ruttenheten i detta första avgörande brott.
Liksom uslingen som domarna de facto utnämnde, som över tusen gånger skulle göra personliga undantag från de lagar som han undertecknade som president, satte högsta domstolen USA:s demokrati ur spel. Det finns ingen instans där det går att överklaga Högsta domstolens beslut; dess tolkningsföreträde är absolut. Samma logik ledde Vita Husets jurister till att hävda att presidentens många grundlagslagbrott kunde sanktioneras, med det simpla argumentet att presidentens handlingar definitionsmässigt inte kan vara olagliga.
Det tog alltså 226 år till dess att USA:s revolution slutgiltigt undergrävdes. Under Bush den andra återgick landet till en tid då statschefen åtnjöt kungliga befogenheter. President George W. Bush agerade helt suveränt och ofta i hemlighet, utan hänsyn till varken lag eller moral.
Sett utifrån detta historiska perspektiv framstår nästa veckas folksamling i Washington som inget mindre än Amerikas andra revolution, fast i fredligare och festligare former. Förutsättningen är naturligtvis att presidentämbetet återigen börjar förvaltas i enlighet med grundlagen. Men också det skulle innebära en mindre statsomvälvning. Ingen tidigare president har någonsin avsagt sig befogenheter som hans företrädare skaffat sig.
Barack Obama betraktas däremot inte som den maktgiriga typen som kommer att fortsätta med sin företrädares herravälde. Men innan man slappnar av helt, kanske man borde erinra sig den profil som George W. Bush ursprungligen marknadsförde sig med. Bush kom till makten efter att ha bedyrat sin intention att styra USA:s utrikespolitik "ödmjukt", och avhålla sig från onödigt inkräktande i andra länders bestyr.
Från början visade sig Bush vara lite väl passiv. Genom att ignorera varningarna från sina egna och andra länders underrättelsetjänster, försummade han sin plikt som landets högsta befälhavare och möjliggjorde historiens mest ödesmättade terrorattentat. Med tvillingtornens kollaps ändrades historien och George W. Bush förvandlades till en gränslös aggressor, lika obehindrad i sina militära äventyr utomlands som i sin illegala avlyssning av den egna befolkningen. Bushs regering blev ökänd för internationell kidnappning och för att låsa in terrormisstänkta - inklusive en amerikansk medborgare samt många minderåriga - utan åtal eller tidsbegränsning. Så småningom avslöjades det att direktiv om tortyr kunde härledas till Vita Huset (Vicepresident Cheney bekräftade detta själv i en ovanlig uppriktig TV-intervju nyligen). Bushs tidigare tal om ett ödmjukt Amerika hade förvandlats till en neokonservativ inbillning om "demokratibyggande" med militärmakt i Mellanöstern.
Det vore givetvis svårt att överträffa Bush och Cheneys onda ödeläggande av Irak och Afghanistan, annat än i någon serietidning där skurkarna har övernaturliga krafter. Vi lär aldrig höra detaljerna utredas av Kongressen. I Washingtons maktkorridorer verkar alla vilja fokusera på framtiden istället för att uppehålla sig med tröstlösa utredningar om vad som skett. Man menar att pragmatik ska prioriteras över rättvisa, och hävdar att landets ytterst prekära ekonomiska läge förordar att alla krafter nu samlas för att hitta lösningar. Det är visserligen en attraktiv strategi, inte minst med tanke på risken om att eventuella utredningar skulle finna Demokraterna medskyldiga till Vita Husets många övertramp. Men allra främst ur psykologiskt perspektiv önskas en ny start. Förhoppningen är att Obama kommer att återupprätta USA:s respekt och tidigare ställning i världen.
Tiden är alltså inne för en total "re-branding" av varumärket USA. Näringslivet har sedan länge insett varumärkets kraft och värde. I själva verket har "branding" blivit USA:s viktigaste affärsgren, allteftersom industritillverkning flyttats till låglöneländer och de inhemska resurserna fokuserats på marknadsföring och reklam. Till och med på Wall Street vägde ens namn tyngre än ens yrkesskicklighet, detta har Bernie Madoff exemplifierat genom att förskingra ofantliga 50 miljarder dollar. Under åren hade Madoffs mystiska investeringsstrategi ifrågasatts av flera experter, men han slapp granskning av samma anledning som han lockade till sig förmögna investerare - tack vare sitt anseende och sin tidigare tjänst som NASDAQ-börsens VD. Men bakom varumärket fanns ingen substans alls.
Alla vet ju nu att de senaste decenniernas ekonomiska välstånd i USA baserades på massiv kredit. Det är egentligen samma sak som att säga att landet länge har levt på sitt goda namn. Trots ökande politiskt kaos i omvärlden och i sitt eget växande budgetunderskott, fortsatte USA:s så kallade "tillväxt" tack vare utländska centralbankers kreditvillighet och genom deras uppköp av amerikanska statsobligationer. Ironiskt nog hade omvärlden inte bara blivit USA:s industripark, utan också dess finansiär.
I det första kaoset efter att fastighetsbubblan sprack och investeringsbankerna fick slagsida, fortsatte panikslagna investerare att söka skydd i dollarn, ända till dess att amerikanska statsobligationer inte längre gav någon ränta! "Better safe than sorry", resoneras det. Hellre liten eller ingen avkastning, än riskera att förlora det man har kvar på världens sjunkande börser.
Den kortsiktiga effekten har blivit att dollarn stärkts - trots USA:s massiva införsel av likviditet i banksystemet, något som rimligtvis riskerar att urvattna valutan. Men trots biljontals dollar i lån och bidrag till näringslivet har Washingtons krisåtgärder hittills inte gett någon märkbar effekt. Samtidigt har USA:s huvudbankirer, bl.a. Kina, behövt stimulera sina egna dalande ekonomier.
Frågan blir hur mycket nytryckta sedlar - eller rättare sagt, nyskapade ettor och nollor - världens centralbanker kan åstadkomma i sina desperata försök att hålla världsekonomin flyttande. Förra veckan visade Kina tecken på att ge upp sitt försök att stödja dollarn, enligt en artikel i The New York Times. Skulle dollarn tappa sin attraktionskraft som den sista säkra tillflykten för världens kvarvarande investeringskapital, kommer vägen till helvetet bli mycket kortare för USA:s nedåtspirande ekonomi.
För tillfället varnar ekonomer som den nya Nobelpristagaren Paul Krugman för motsatsen - deflation. Fortsätter amerikaners köpkraft att sjunka till följd av massiv arbetslöshet, sjunker också priser. Företag kommer inte längre att kunna få en rimlig avkastning på sina produkter. En ond spiral ska ha inletts där näringslivet saknar incentiv - och medel - till att producera. Krugman och andra har redan kritiserat Obamas plan på infrastruktursatsningar och skattelättnader för att vara alldeles för kraftlös.
Misslyckas Obama blir krisens nästa fas mycket riktigt deflation. Men liksom det nuvarande löjligt låga priset på råolja, kan fruktade prissänkningar visa sig bara vara en inledning till kraftig inflation. Råoljans pris har sjunkit dramatiskt mest på grund av likviditetskrisen. Spekulanterna drog sig hastigt ur oljemarknaden för att kunna täcka sina omedelbara behov av cash. Men låga oljepriser är en högst tillfällig lättnad för konsumenten, eftersom priset numera är för lågt för att motivera nödvändig efterforskning.
Det är ett omisskännligt faktum att världens oljetillgång knappast ökar. Sinande reserver av lättflytande olja har pressat upp kostnaden för att hitta och exploatera nya oljereserver. Utan ständiga efterforskningar eller ett ekonomiskt incentiv att utvinna lättolja från mer kostsamma trögflytande former, tvingas snart världens mest oljeslukande länder att inse vilken tragisk sits de befinner sig i. Dagens låga oljepris kommer med all sannolikhet att orsaka en framtida oljekris när priset snabbt återhämtar sig till det normala - minst 100 dollar fat.
Detta kan bli också dollarns öde. När ett överflöd av likviditet (dvs. dollar) kopplas med omvärldens förtroendeförlust för USA:s kreditvärdighet, kan konsekvenserna bli förödande. Kortsiktig deflation kan vändas till kraftig inflation. Och centralbankens traditionella verktyg för att kontrollera inflation - att öka likviditet - har redan visat sig vara verkningslöst.
Under de närmaste månaderna kommer något mycket viktigare än storleken på Obamas eventuella infrastruktursatsningar att avgöras i Washington. Spelet handlar nu om omvärldens förtroende, för ifrån omvärden kommer pengarna. Efter åratal av nyliberal hegemoni, verkar inte Amerikas maktelit ha en aning om hur en fullskalig ekonomisk depression ska undvikas. Men man förstår att det som allra mest behövs är en total "re-branding". Obamas historiska ögonblick på tisdag blir kick-offen då miljontals amerikanska åskådare blir till statister i ett gigantiskt skådespel. Med tanke på alternativet, är det bara att hoppas på att det blir en bra show.
Patrick Gallagher,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
