 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av  Per Hånell
publicerad 31 jul 2006 kl. 15.19:
The Fuck Up
Vaughn och Aniston sågar på den gren de sitter på. The Break Up borde döpts till The Fuck Up eller inte gjorts alls.
Originaltitel: The Break Up
Genre/speltid: "Drama-komedi", 105 min.
Land/år: USA, 2006
Regi - Peyton Reed
Manus - Jeremy Garelick, Jay Lavender
Manusidé - Vince Vaughn, Jeremy Garelick, Jay Lavender
Producent - Vince Vaughn, Scott Stuber
Skådespelare: Judy Davis, Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Cole Hauser, Jason Bateman, Justin Long, Ann Margret, Ivan Sergei M. Fl.
Betyg: G-
Sverigepremiär: 4 augusti
Vanligtvis har så kallade "romantiska komedier" samma koncept: kille träffar tjej, kärlek uppstår, kille strular till det, tjej förlåter och allt reder sig.
The Break Up vill vara en annorlunda romantisk komedi och lyckas i viss mån. Problemet är att man marknadsfört filmen som ett drama med slagsida åt komedi när det snarare är tragedi som gäller. Manusförfattarna vill både komiskt och smärtsamt skildra tiden efter standardförälskelsen.
I detta fall är det paret Gary och Brooke i Chicago (en guide och en gallerist) som efter två år nått den punkt relationen när småsaker eskalerar till storgräl. Han vill fortsätta att leva som en tonårskille utan ansvar och empati medan hon vill fördjupa relationen och fostra honom att bli mer av en man. Till slut finns bara ett alternativ, separation. Varken Gary eller Brooke vill ge upp den gemensamma bostadsrätten och ett psykologiskt krig, som involverar samtliga vänner, bryter ut.
Vince Vaughn, som står för merparten av filmen (filmidé, producent, huvudroll) och Jennifer Aniston som ska vara det kvinnliga dragplåstret, misslyckas dock totalt med att lyfta filmen.
Två så gråa skådespelare som Vaughn och Aniston bör varken medverka i samma film eller umgås privat då de riskerar att sabba varandras karriärer. Stelt och påtvingat drar de oss genom en historia som man bara önskar ska sluta med separation, inte för att vi vill ha en uppföljare utan för att det enda logiska är just att dela på sig.
Jon Favreau, Garys bästa polare, och John Michael Higgins, Brookes bögbror, gör bra rollprestationer liksom den suveräna Judy Davis, självgod ägare av galleriet där Brooke arbetar. Higgins bjuder på filmens enda riktiga garv då han stämmer upp i sång och scenen då Vaughn/Gary erkänner att han är en skit känns som den enda trovärdiga, och säkerligen verklighetsbaserade, dialogen.
Hoppa över den här rullen om ni inte diggar huvudrollsinnehavarna på ett sektaktigt sätt som många dyrkar Vänner eller OC...
|
