 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av  Per Hånell
publicerad 22 okt 2006 kl. 11.21:
The Devil Wears Prada
Mode är kul men modeindustrin är elak och ond, ond, ond...
Titel: The Devil Wears Prada
Land/genre: USA, drama-komedi
Manus: Aline Brosh McKenna (baserad på boken av; Lauren Weisberger)
Regi: David Frankel
Speltid: 109 min.
Skådespelare: Meryl Streep, Anne Hathaway, Stanley Tucci, Emily Blunt m.fl.
Betyg: IG
Plot: Ung intelligent flicka vill hellre bli journalist än jurist. Hamnar i New York, och på en av världens största modetidningar, får omvärdera sin syn på mode och tidigare relationer i kampen för att bli accepterad av sin krävande chef.
Story: Miranda Priestley (Meryl Streep) är den ökända chefen på Runway (anspelar på det faktiska modemagasinet Vouge) som kör med sina anställda och äger en oerhörd makt inom västs modeindustri. 24-åriga Anne Hathaway (mest känd för "Brokeback Mountain" och "The Princess Diaries") spelar huvudkaraktären Andy (dock kallad Emily under större delen av filmen) som får göra en resa, med vilken vi förväntas identifiera oss. New York och Paris är vackra städer och modevisningar är flashiga och coola. Andy tycker att sitt arbete som assistent till Miranda blir allt bättre trots att hon får jobba ihjäl sig och måste gå ned i vikt (inte särskilt trovärdig casting då Anne Hathaway ej är fet till att börja med).
I sann Pretty Woman-anda får hon nya kläder och nytt självförtroende men har knappt tid för sin orakade worker-boyfriend och avundsjuka vänner, ej heller sin familj som dock bistår med hyran i den dyra storstaden. Mellan kaffekokande och hämtande av hot couture börjar tvivel om den snabba, lyxiga men känslokalla modevärlden att uppstå i Andys inre. Alltså, sensmoralen är; "Man måste göra uppoffringar om man vill göra karriär men inom rimliga gränser". Och den optimala publiken blir; fashonistatonåringar utan större filmintresse. (Alla som tycker att slänga-mobilen-i-fontänen-scenen i slutet av filmen är berättigad bildar ett läger som går i galonkläder på kö till nästa visning medan övriga rekommenderas "Scoop", "Att återvända" eller "Efter Bröllopet").
Undantag för alla fanatiska Streepfans:
- Ja, hon gör en lysande rolltolkning även här, särskilt snörpandet på munnen vid eventuellt missnöje.
Personligt förslag till alternativt slut på filmen är då just Streep säger "Everybody wants to be us." och kliver ur sin limmo. Med andra ord, skrota hela Bostongrejen och jag-har-ett-samvete-också-klistret.
Typiskt Hollywood.
|
