Enligt politisk propaganda beror konjunkturcykler, finanskriser och spekulationsbubblor på att marknadsekonomin i sig själv är instabil. Den österrikiska ekonomen Ludwig von Mises kom redan 1912 fram till att dessa problem orsakas av politiska beslut. Mises kom också fram till att samma politiska beslut orsakar en förmögenhetsöverföring från fattiga till de välbeställda. De politiska besluten leder även till att investeringarna i ekonomin blir lägre, till att lönernas köpkraft stagnerar och till att priserna stiger på konsumtionsvaror.
Enligt Mises konjunkturteori beror ovanstående problem på att politikerna har gett ett privilegium till banker och centralbank att de får skapa helt nya pengar utav ingenting. Bankerna skapar helt nya pengar vid utlåningen och centralbanken skapar helt nya pengar vid utlåningen till bankerna. För att öka efterfrågan på nya lån har banker och centralbank rätten att sänka räntan under marknadsräntan.
Enligt Mises konjunkturteori kan ovanstående problem endast lösas om penningmängden är stabil och att marknadsränta får råda i ekonomin. Mises konjunkturteori är utvecklad med hjälp av formell logik (att från sann fakta härleda annan sann fakta). Det enda som är intressant är om någonting i vår verklighet är sant eller falskt. Från sann fakta (exempelvis bord) formuleras begrepp (på bord läggs saker) och från dessa begrepp (bord, stol) formuleras alltmer komplexa begrepp (möbler).
Mises konjunkturteori lärs inte ut på några statliga skolor i världen eftersom politikerna vill öka sin makt för att styra människor och ekonomi. Mises konjunkturteori har bekräftats vara sann enligt empirisk data. I en konjunkturbotten har företagen avvecklat sina felinvesteringar från förra uppgången. Banker och centralbank har sänkt räntan under marknadsräntan. Den låga räntan innebär att investeringsprojekt som enligt kalkyl i normala fall inte är lönsamma blir lönsamma.
Konjunkturuppgången startar med att investeringstunga företag börjar investera i projekt som på lång sikt inte är lönsamma. Dessa företag producerar investeringsvaror, halvfabrikat och råvaror åt andra företag. När dessa företag tar nya lån för att investera skapas mer pengar som används för inköp hos andra investeringstunga företag. De investeringstunga företagens försäljningsintäkter och vinster börjar stiga.
I början av konjunkturen ökar inte de investeringstunga företagens kostnader i någon större utsträckning eftersom det finns lediga resurser i ekonomin. Skälet till att en ökning av investeringarna alltid måste motsvaras av en lika stor minskning av konsumtionen (ökat sparande) är att alla resurser är knappa. På kort sikt kan det finnas lediga resurser, men på lång sikt måste resurser överföras från de produktionssteg som är närmast konsumenterna till den investeringstunga industrin.
Problemet är att det tar lång tid att genomföra stora investeringsprojekt. Det måste också investeras stegvis (i rätt ordning) fram till produktionssteget närmast konsumenterna (försäljning av varor och tjänster till konsument). Problemet är att ökningen av penningmängden leder till ökning av konsumtionen (minskat sparande). Försäljningsintäkter och vinster börjar stiga i stegen närmast konsumenterna.
Företagen närmast konsumenterna bjuder upp priserna på de knappa resurserna. Detta leder till en kraftig ökning av kostnaderna för de företag som är längst ifrån konsumenterna. Investeringarna i stegen längst ifrån konsumenterna blir därmed olönsamma och detta leder till kraftiga neddragningar. Dessa neddragningar fortplantar sig framåt steg för steg för att till sist drabba steget närmast konsumenterna. Allra sist drabbas konsumenterna som först nu börjar öka sitt sparande. Detta kan skapa kraftiga nedgångar och detta skedde i USA 1929 och i Sverige 1992.
Per-Olof Persson, Amatörekonom
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
