Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Jenni Berndtson
publicerad 9 feb 2008 kl. 12.03:
Telefonväxlar & Elektroniska Röster
Det finns alldeles för mycket individualism i oss idag för att telefonväxlar med anonyma människor, elektroniska röster och system uppbyggda på slumpmässiga handläggare ska fungera.
Jag bröt samman lite igår. Det kändes som om jag hade slungats tillbaka i tiden och jag började gråta med en växeltelefonist från Telia i mitt öra. Jag hade då ägnat nästan två hela arbetsdagar i telefon med ett fyrtiotal olika personer med lika många synpunkter och råd om hur man lättast flyttar tre olika sorters telefonabonnemang. Det var inte Teliakvinnans fel att jag började gråta, hon gjorde bara sitt jobb. Det var inte heller mitt fel, jag hade gjort allt rätt, men trots våra ansträngningar slutade hela processen med att jag tvingades betala 350 kronor i straffavgift till en annan telefonoperatör.
Jag hejade mig i mitt sammanbrott, känslan som höll på att ta över var så välbekant trots att situationen var ganska ny och jag förstod att en analys var på sin plats. Varför satt jag rakt upp och ner och grät över 350 kronor? Jag hade ju sparat in mycket mer än så genom att se över mina abonnemang. Jag hade visserligen fått ägna ett absurt antal timmar åt att få ordning på något som borde vara ganska snabbt avklarat, men jag hade noggrant gått igenom allt för att få ett så bra paket som möjligt, ett paket av abonnemang som passade mig. Det var då det slog mig, jag hade ägnat alla dessa timmar åt att få precis som jag ville eftersom jag ville slippa känna mig lurad och maktlös. Nu hade det hela slutat med att jag kände mig just lurad och det var därför jag grät.
Det var känslan av misslyckande, maktlöshet och av att inte passa in som överväldigade mig av ledsamheter och jag kände så väl igen den från mina mörka år. Vi möts av fenomenet från morgon till kväll och det tröttar ut oss, det mattar ut oss och om vi inte vaknar någon gång så kommer det att till slut bränna ut oss.
Det finns alldeles för mycket individualism i oss idag för att telefonväxlar med anonyma människor, elektroniska röster och system uppbyggda på slumpmässiga handläggare ska fungera. Vi är alldeles för unika för att överhuvudtaget kunna passa in i någonting egentligen, och ändå är detta ett av våra viktigaste behov.
Känslor av misslyckande och utanförskap är farliga fiender. De får oss att ändra på vilka vi är och de får oss att krypa ihop, skämmas och slutligen brinna ut. Det kvittar hur stark man är från början, förr eller senare mattas man ut om man strider med inledande felaktiga antaganden. Om vi tror att systemen och normerna som vi förväntas passa in i är felfria kommer vi förr eller senare att dra slutsatsen att det är fel på oss eftersom hur vi än gör känner vi oss alltid misslyckade, överkörda eller lurade.
Jag förstår idag att det enda felet jag gjorde var att tro att jag kunde passa in i en mall. Må så vara att det bara handlade om tre olika sorters telefonabonnemang, men för mig var exemplet en spegelbild av hela mitt liv. Jag har aldrig passat in, någonstans, och det är jag måttlöst stolt över nu när jag tänker efter. Det betyder att jag inte kuvar mig under allt för långa stunder och det betyder att jag är underbart unik. Jag känner mig som en rebell när jag skriver det här och jag hoppas att jag aldrig mer passar in någonstans igen.
Jenni Berndtson, www.jbdesign.nu
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
