 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Isabella Mendrix
publicerad 11 sep 2008 kl. 09.15:
Tankar om en fläck
"Det är ju ingen hjärnoperation det är frågan om. Även om jag kanske skulle behöva en."
Ordet rugguggla känns ovanligt lättillgängligt i natt.
Kaffet smakar i stort sett varmt, inte mycket mer.
Tänker litet på morgondagen. Eller snarare på vad som ska hända senare idag. Kl är nämligen mitt i natten och det betyder att en helt ny dag har börjat. Själv anser jag förstås att en ny dag börjar först vid femtiden på morgonen.
Så, jag tänker på vad som hända skall, men bara litet. Jag känner mig ganska tillfreds, om jag ska vara ärlig.
Nåja.
Det är väl ingen önskedröm som slår in, när man vet att man snart ska bli opererad. Å andra sidan är det bara en leverfläck på bröstkorgen som ska karvas bort - med lokalbedövning. Det är ju ingen hjärnoperation det är frågan om. Även om jag kanske skulle behöva en.
Vad k a n gå snett?
Jo, det förstås; är man otursförföljd - som jag - så är man ju det. Läkaren kanske nyser till och sticker skalpellen rakt genom hjärtat. Då blir det inga mer texter här.
Det jag bör gruva mig för är väl i så fall själva analysresultatet. Men det gör jag inte heller. Konstigt nog. Jag har antagligen levt med misstanken om det värsta tänkbara såpass länge nu, att jag hunnit vänja mig vid hur det skulle kännas att få ett beklämmande besked. Det har jag levt mig in i. Och vid det här laget även levt mig ur. Dessutom; även ett negativt resultat innebär ju ingen dödsdom. I alla fall inte på stående fot.
Malignt melanom sprider sig på två sätt. Antingen genom blodkärl eller via lymfkärl. I värsta fall genom båda. Den sista prognosen är väl inte så lysande. Men jag har läst någonstans att malign melanom (oftast) sätter sig på ryggen hos män och hos kvinnor på underbenen. Är detta sant, så måste jag ju säga att jag ligger bra till. Men det är klart; lutar jag mig framåt tillräckligt djupt, så kommer ju bröstkorgen ganska nära underbenen...
Ja, och så finns ju möjligheten att det inte visar sig vara någonting alls. Då blir jag nog nöjd, men jag kommer nog också bli ganska besviken. För då har jag gått och genomlidit mig en massa sorgarbete helt i onödan. Bisarrt nog skulle det kännas riktigt snopet. Lättande, men snopet. Senare skulle jag antagligen bli förbannad, för en så´n sak skulle ju bara bevisa att jag inte kan lita på min egen intuition.
Nä, tänker jag och smakar på kaffevärmen. Det är ingen idé att sitta här och gruva sig. Det är större idé att gå och lägga sig och tänka sig till söms på allt man älskar i sitt liv.
Kaffe, tex.
|
