Det är märkligt att vissa människor är så ovilliga att inse att deras egna liv också måste förändras för att samhället har förändrats. Som tjej 2004 är det en lika stor sanning att undvika motionsspår som att vatten är vått och asfalten hård. Om jag undviker motionsspår, minikjolar sena kvällar, musik i lurar, att bli för berusad och om jag går omvägar förbi stora killgäng på mörka platser minskar jag även risken att någon överfaller och våldtar mig.
Billy Butt verkar till och med tycka att det är synd om männen när han i sin "Jag har träffat Tumba-killarna" från 5 maj skriver att de i dag måste backa efter första nejet när de försöker ragga upp en kvinna på krogen. Tydligen har männen några slags gamla jägarinstinkter kvar som måste ges fritt utlopp, tjat har ju funkat förut. Kanske borde Billy Butt börja se kvinnor som någonting annat än bara ett byte som ska dras hem och dras över. Säger de där oemotståndliga brösten på två långa, slanka ben "nej" är det ett negativt svar. En miss. Bom. Rådjuret har sprungit sin väg och man får vända gevärspipan åt ett annat håll. Det är möjligt att samma rådjur råkar korsa gevärspipans mynning en annan gång senare under jakten, men träffar man inte bytet den gången heller är det lika bra att inse att antingen får man käka bara potatis och sås till kvällen eller så får man fixa kött på annat sätt. Om man nu är en sådan usel skytt.
Eftersom Billy Butt ändå tar upp ämnet instinkter (om än indirekt) vill jag fortsätta med en lika sann sanning som motionsspåret och den hårda asfalten; det är inte en kvinnlig insinkt att gömma sig, vara rädd för män och att behöva anpassa sitt drickande efter hur mörk väg man har hem. Fast nu är det så att vi, kvinnor av i dag, måste tänka oss för, för så ser samhället ut. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att upprätthålla vår frihet? Vågar vi chansa och ta genvägen genom skogen eller ha världens bästa låt i öronen när vi är ute och går för att den får oss att inte kunna stå stilla? Av ren bekvämlighet har försiktigheten blivit vardag. Nej, i dag vågar jag inte chansa. Även om de tuffa tjejerna i tidningarna skriver att vi måste våga, vill vi bara hem och äta vår klyftpotatis, inte kämpa för vår framtida trygghet i ett snårigt buskage.
Och på samma sätt tycker jag att det borde vara en minimal uppoffring för de män Billy Butt skriver om att haja att tjat bara är jobbigt. För att det finns ett fåtal puckon ute i samhället som tycker att det är deras förbannade rätt att ta sig en kvinna - vilken som helst - när lusten blir för stor. För att vi till slut kommer att bli alldeles hämmade av våra rädslor; männen för att inte behöva bli kallade våldtäktsmän och kvinnorna för att slippa höra att "hon bad ju om det" i en opersonlig rättssal. Så länge det bara blir ett meningslöst ordkrig mellan männen (brottslingarna) och kvinnorna (offren) kommer vi inte vidare. Det här är en fajt mellan de som respekterar alla medmänniskors viljor och kroppar och de som inte gör det. Det är det allting handlar om. Fatta det!
"För rätten att bestämma vems snopp jag ska ha i min kropp"
Johanna Karlsson, lärare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
