 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Ulla Sarja
publicerad 1 mar 2010 kl. 06.00:
Tack, jag mår bara bra!
Dagens samhälle driver människor till vansinne, och ändå verkar det som att det inte är tillåtet att vara deprimerad. Om man nu skulle drabbas av detta tillstånd är det bäst att hålla tyst och visa sig framgångsrik utåt.
Hur skulle det låta om du svarade på den vanliga frågan: "Hur är det?" med att fråga "Vill du höra sanningen eller standardsvaret?" Standardsvaret är naturligtvis att allt är okej. Sanningen skulle kunna låta såhär: "Jo, jag är ganska nere, tänker ibland att livet inte är värt att leva, jag har ont i magen och migrän varenda jäkla dag och sovit ordentligt har jag inte gjort på ett halvår". Efter detta svar kan du nog räkna med att den som frågade i lindrigaste fall börjar skruva sig besvärat, och i värsta fall plötsligt får bråttom någonstans.
Det är helt enkelt inte tillåtet att inte må bra. Den enda som har förståelse är skrynklaren och att bestämma sig för att gå dit är ofta ett stort steg att ta. Om du börjar gå hos en sådan är det bäst att hålla det hemligt; inte vill du väl bli stämplad som mentalsjuk? För det är man nämligen inte om man lider av depressioner eller liknande, men det verkar de flesta inte förstå.
I nästan varje hus hittar du snart en burk Prozac, Fluoxetin, Zoloft eller annat mirakelmedel i badrumsskåpet, men det ska man inte tala offentligt om. Burken finns där, gömmer sig bakom huvudvärkstabletter, hostmedicin och annat ofarligt och den som varje morgon tar sin tablett låtsas vara framgångsrik och lycklig.
En del kallar dem fortfarande för lyckopiller. Men det följer ingen lycka med receptet, i bästa fall överlever du det värsta och orkar handskas med dina problem. "Har du självmordstankar" frågar skrynklaren. Ja, jag har tankar. Vad betyder frågan? Att man tänker på självmord i allmänhet eller vad? En bättre formulering skulle kunna vara: "Tänker du ta livet av dig?" Eller räknas det att bara tänka på alla de som faktiskt har tagit sitt liv? På dem som inte lyckades glänsa och glida vidare i livet med ett champagneglas i handen och le lyckligt med bländvita tandrader?
För det är det som väntas av dig - att vara nerbantad, evigt ung, med silikonbröst och en kropp som är tränad och i topptrim. Och dygnets alla timmar ska räcka till att både arbeta minst 12 timmar per dag, att gå på afterwork samtidigt som hemmet ska vara välstädad och stylat och barnen välklädda, artiga och de får naturligtvis bästa betyg i varje ämne. De nya bilarna står på uppfarten och väntar på att du har hunnit nyktra till dig efter afterworken för att i ilfart kunna ta dig till jobbet följande morgon, pratande i mobiltelefon, med eller utan handsfree, samtidigt som du läser i almanackan allt som ska göras under dagen. Vilka möten du har, med vem du ska äta lunch och vad du kommer att äta till middag. Någon måste ju även handla. Och laga maten. Och du ska vara tacksam att du har ett arbete och tänka på och tycka synd om alla de som inte har ett arbete.
Även den morgon när du vaknar av att det dunkar i huvudet efter gårdagens after-not-work och livet inte känns lockande alls, får du en känsla av att man förväntar sig att du ska se glad och fräsch ut. Inte som någonting som har varit ute på en nattlig simtur. För det var det som egentligen hände: du tog en halvtimmes promenad i regnet klockan tre på natten för att du inte kunde sova. Och när du råkar träffa grannen på gatan när du är på väg att handla mat och denne frågar: "Hur är det?", svarar du: "Tack, bara bra".
|
