 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 9 dec 2006 kl. 16.21:
Tack för grisen, Tomten!
Men glassbilen kan fara åt helvete. Däremot gillar jag klyftor och ojämlikhet.
Så här i juletider skulle jag vilja slå ett slag för grisen och då menar jag ur ett strikt gastronomiskt perspektiv. Av griskött kan man tillaga de mest underbara rätter. Jag tänker inte börja kasta ur mig recept nu för då lämnar jag tangentbordet och ställer mig i köket iförd endast förkläde och ett glas väldoftande mumma. Men ta en noggrann funderare på vad grisköttet har för egenskaper och experimentera fram dina egna kulinariska succéer med eller utan kokbok. Min son och jag äter gris en gång i veckan. Mångfald är gott för magen.
Något som jag inte alls gillar är glassbilen. Den kommer och terroriserar grannskapet titt som tätt med sin skrikiga, tjatiga jingel. Överallt hör man barn vråla ikapp med oväsendet:
”Glass, pappa, saftpinnar mamma! Vi vill ha glass i massor!” ”I helvete heller”, säger jag. ”Vi har nog med diabetiker i det här landet och dessutom kan jag inte understödja någon form av terror.”
Det säger jag förstås inte till barnen, men jag tänker det så att huvudet sprängs. Kan man inte ens få vara ifred i hemmet? Många föräldrar orkar inte stå emot barnens tjat och springer därför glatt och handlar, handlar, handlar så att ungarna kniper käft någon gång.
Själv har jag uppfostrat min son i den andan att jag skulle kunna, om jag velat (vilket jag inte vill), traska omkring i värsta julhandeln en hel dag utan att han gnäller och gnyr om att han ska ha ditt och datt.
Från det ena till det andra: De politiska skandalerna gör mig inte särskilt förbannad, däremot blir jag olidligt trött på alla reaktioner. Vad gör det om ministrar inte betalar tevelicens och är inte svart städhjälp ganska logisk? Spelar det någon roll vilket parti ”bovarna” tillhör? Då är det värre med ungdomspolitikern Anna Sjödin som skriker, slåss och riskerar andra människors liv i trafiken. Sjödin gör mig förbannad och trött.
Sedan blir jag ohämmat förbannad på jantelagen. Säg avund och jag tänder på alla cylindrar. Jag gillar klyftor. Jag tycker det är nyttigt och fullt naturligt med ojämlikhet. Vissa är rikare i börsen, andra är snabbare, starkare, friskare o s v. Skönt med mångfald.
Bilister som kör omkring i onödan gör mig allt mer förbannad. Samåk om ni nu måste spy ert gift över barn och träd. Flygplanen kan vi skrota helt, tycker jag. Måste man flyga till en plats för att kunna ta sig dit har man inte där att göra. Naturen hade gett oss vingar om det var meningen att vi skulle cirkla runt ovan molnen. Som det är nu släcker vi den här planetens liv på nolltid med våra avgaser och vårt buller.
Man snackar om salt. Bra eller dåligt? Salt är något som man kan krydda julskinkan med i varierande grad och ett visst mått av salt känns helt okej. Allting börjar ju med salt.
Afrodite reste sig upp ur havet med smak av salt i munnen. Vishetens salt slår alkemistens guld; det kommer från själva jordskorpan och är tillsammans med svavlet varje levande människas angelägenhet. För att skydda mot faror strödde man salt på barnens läppar i antika Rom. Litauer kastar salt i elden för att hedra gudinnan Gabija. Inom klassisk homeopati behandlar man med förädlat stensalt; natrium muriaticum. Och vad hände egentligen med Lots hustru när Sodom och Gomorra förstördes? Hon stelnade till en saltstod.
Imorgon är det Lucia och det är en tradition som inte gör mig det minsta förbannad. Jag blir inte heller det minsta upprymd. Jag förstår mig inte på den traditionen, men så är jag inte heller särskilt traditionslysten, även om jag just i år verkar trivas med tanken på jul, i all stillhet. Men visst, barn som går omkring i morgonmörkret med levande ljus och sjunger mer eller mindre rent är av det finstämda slaget. Det kan jag köpa. Problemet är väl att årets Lucia sammanfaller med dagen då den fördömda glassbilen behagar hemsöka min gata. Jag får försöka uthärda.
|
