 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Anneli Bergqvist
publicerad 18 aug 2007 kl. 15.14:
Tack för absolut ingenting
Det är nåt mellan mig och Gud det här. It's a lose lose situation.
Nu ska jag förklara min relation till den här Herren, som sätter sig på tvären i allt jag gör. Som sätter käppar i mina hjul mest hela tiden, och som vill se att jag gör andra lyckliga- men aldrig mig själv. När jag var liten var jag troende. Det låter så pretentiöst och högmodigt för vad det egentligen var. Jag knäppte mina händer och önskade mig en kanin till min födelsedag. Sen önskade jag mig allt sånt där viktigt, som man bara måste säga, trodde jag, för att göra Honom glad där uppe i himlen. Fred på jorden, och sånt tjafs. Att min familj skulle vakna nästa dag välmående och med hälsan i behåll. Och när något ont hade hänt mig riktade jag alltid ett finger rakt upp i himlen och sade med arg stämma:
- Akta dig, snart tror jag inte på dig mer! Snart slutar jag be.
Det här var alltså när jag fortfarande bodde i kransen, och sov i loftsängen där i mitt lilla rum med orangea tapeter. Jag hade stjärnor i taket som lyste i mörkret. Jag tittade på dem när jag bad, som att det var mitt fönster till himlen och Han som gjorde allt gott. Jag var liten, naiv, och ganska dum.
Så kom den där dagen, vi kan kalla den dagen D, när allt ställdes på sin yttersta spets. När ingenting någonsin skulle bli som förut. Jag var sjutton och mitt liv gick i kras. Dagen efter gick jag till kyrkan, och jag kan än idag inte sätta fingret på varför jag gjorde så. Men det kändes som att jag hade någonting outrättat med Honom. Jag ville veta vad jag hade gjort för fel, och få veta varför. Det var många frågor. Jag var så liten, och så otroligt rädd för att leva. Jag behövde många svar.
Men inga svar fick jag. Jag lyssnade, och kände efter. Inga tecken, ingenting, bara en stor hård vägg, och en massa gråtande människor. Ett kallt rum, och det var stort och läskigt, och det ekade. Där fanns ingen Herre som skulle visa mig vägen tillbaka till ljuset. Där fanns absolut ingenting att hämta.
Jag tände två ljus, de var för dem jag inte kunde göra fysiska. Jag pratade till dem, som att de existerade. Det var ingen konstig känsla. Jag älskar dem ju så.
Men det var allt. Tårarna jag fällde, Han såg dem inte.
Bönerna jag bad, Han hörde dem inte. Ett slag i ansiktet, och ett magplask. Han ville inte betyda någonting.
Så nu, för mig finns Han inte. Han gav mig ett liv jag inte valt att leva. Han ger mig inga skäl, förklaringar eller ursäkter. Han vänder mig ryggen. Så jag vände Honom min.
Nu pekar jag med mitt finger igen, för nu är det dags. Rakt upp i himlen pekar jag, och skriker av ren och skär ilska.
- Mig hör du aldrig av igen.
Tack för absolut ingenting.
|
