 |
SPORT
Artikel
av Jim Deldehed
publicerad 1 mar 2010 kl. 10.02:
Tack, Vancouver!
"Det har varit en helt magisk turnéring som har haft allt ifrån överraskningar i form av Slovakien som skakat nation efter nation, till de självutnämnda favoriterna som till sist står som segrare - Kanada."
Att ishockey är stort visste jag, men att det var så här stort kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om. Intervjuer med kanadensiska medborgare på gatan vittnar om hur brutalt stort detta är och hur mycket det betyder för gemene man.
Från första nedsläpp var det fysiskt spel som gällde, fullföljda tacklingar i varenda närkamp, snabba spelvändningar från båda hållen, skott som kom lite överallt, kort och gott en period som innehöll det mesta - även ett mål till Kanadas favör. Ju längre in i akterna vi kommer desto mer tar Kanada över, och även den andra perioden får en precis likadan karaktär, med början i Amerikansk press som sedan övergår i ett spel kontrollerat av värdnationen. Efter 40 minuters spel ligger jänkarna under med 2-1 vilket speglar matchbilden helt okej, förutom en del ramträffar för de rödvitas fördel som lika gärna hade kunnat lura sig in bakom Luongo.
Nu har vi kommit fram till det mest raffinerade inom ishockey jag personligen har varit med om under mina få hockeyintresserade år på denna jord - den tredje och i vanliga fall avgörande perioden. Det blev en akt som gick nästan helt och hållet till Kanadickerna. De ägde pucken, ställde upp i ordnade anfall i USA:s zon och fick sina lägen att trycka in en 3-1 puck. Dock klev de av tronen efter runt 10 minuter, backade hem och spelade med en mycket mer defensiv roll, något som i och för sig skulle kunna varit rätt beslut. Denna gång skulle det visa sig vara helt fel. Med cirka 20 sekunder kvar av denna period tryckte USA in kvitteringspucken till 2-2, något som sedermera ledde till en förlängning i en OS-final som verkligen utan att överdriva innehöll precis varenda liten detalj som en match av denna kaliber bör ha.
En OS-förlängning, kan man begära mer? Förmodligen inte. Stenhård satsning från början till slut av framförallt Kanada. Hemmanationen får flera mycket, mycket heta chanser att sätta dit segerpucken. Vi framför tv:n har sanslöst svårt att förstå trycket som de rödvita spelarna har på sig i denna förlängning, men på spelarna själva syntes inte en tillstymmelse till nervositet. USA kan tillgodoräkna sig en eller som högst två kvalificerade målchanser, medan deras antagonister säkert har sju till åtta stycken. Tempot är så snabbt att de svenska spelarna skulle stå som statyetter vid blålinjen och bara stirra när motståndarna åkte cirklar runt oss. Och vem är det som avgör efter ett par minuter in i den fjärde perioden om inte den spelare som synts minst i finalen så här långt, Sidney Crosby? Den man som inför matchen snackades upp något enormt gjorde en riktigt grå match men avgör med ett rappt skott som letar sig förbi Ryan Miller i USA:s mål. Slutresultatet skrivs därefter till 3-2 fördel Kanada.
Matchens lirare i vardera lag, personligen utsett är följande:
USA - Patrick Kane
Kanada - Drew Doughty (återigen)
Det har varit en helt magisk turnéring som har haft allt ifrån överraskningar i form av Slovakien som skakat nation efter nation, till de självutnämnda favoriterna som till sist står som segrare - Kanada. Tack för underhållningen under två veckor, Vancouver! Tack för att ha givit mig och hela världens hockeyintresserade minnen för livet!
|
