Om jag kunde ta reda på vilka ord jag använder oftast, skulle det nog vara "men", "jag" och "tänk om".
När jag var ett barn (ett barn på riktigt alltså, inte bara någon som inte råkar vara 18 år fyllda) fanns inte "tänk om" för mig - det var alltid "tänk när".
"Åh du min bästa vän, tänk när vi flyttar ihop efter att vi gått ut skolan" och "Tänk när vi är vuxna och rika och kan ha alla delfiner, katter, hundar, kaniner och hästar som vi vill".
Mitt positiva "när" byttes sedan gradvis ut till ett falskt "tänk om", "om jag bara".
Jag sjöng i en kör en gång, när jag var liten. Inte bara en gång faktiskt. Jag var faktiskt en av de som upplevde tillräckligt många födelsedagar för att få vara med i mellan-kören. Jag fick lämna in min röda barnkören-tröja i utbyte mot en helt ny blå t-shirt. Jag klär i både rött och blått egentligen, men det var någonting med det hela som fick mig att le så stort som bara ett barn kan göra. Jag var stolt.
Men allting förändras så snabbt när man är liten. När man ännu inte förstått att man kan cykla själv är det läskigt att ta bort stödhjulen. Man vill väl inte erkänna det sen, när man glider runt på sin moped och nickar artigt till dem i sin bekantskap, men alla har varit rädda.
I alla fall så började folk skratta. Åt mig eller med mig, spelar egentligen ingen roll i det här fallet, för en liten flicka gör det lika ont oavsett. Jag fick höra att jag inte sjöng bra alls, och jag som inte visste något annat än att lyssna på mina stödhjul, trodde på dem. Min blå tröja som jag tidigare sett på med stolta blå ögon blev nu en kedja kring mitt klena hjärta. Den känns nu när jag skriver det här.
Jag lämnade in min blå tröja och slutade sjunga.
Jag mimar när vi sjunger "Ja må hon leva" för farmor, och jag sjunger bara på musiklektionerna när jag vet att jag verkligen måste. Då gör jag det inte utan tårar först. För den känslan jag fick när jag var liten, stoltheten, den är borta. Nu finns bara skam, för jag kan ju inte sjunga.
Jag skulle kunna gå till alla dessa människor och säga att de krossade ett barns förhoppningar, en av mina egna personliga drömmar. Fast var det verkligen de som gjorde det? Det var jag som lämnade in min blå tröja. Det var jag som tog åt mig och det var jag som krossade min egen dröm. För hade jag inte lyssnat, hade jag fortsatt i kören. Kanske hade jag tagit riktiga sånglektioner och fått lära mig att sjunga bättre. För inte är jag någon sångfågel, tvärtom. Jag skulle dock kunna vara bättre än vad jag är. Tänk om jag vågade.
"Tänk när vi står i kyrkan och sjunger på söndag, ska det inte bli roligt?" har bytts ut till "tänk om jag kunde sjunga". Det här är en av mina krossade drömmar. Det här är en av gångerna jag gett upp. "Tänk om" följs av en olycklig suck numera, men jag är för rädd för att ändra något själv. Jag är en av de som säger att jag inte kan sjunga. Det är inristat i min ryggrad.
Jag kan skylla det på de som sa att jag inte var något, eller så skyller jag på min egen rädsla. Jag vet inte vilket som är rätt eller fel eller mest sanningsenligt. Jag vet bara att jag aldrig kommer få tillbaka stoltheten jag kände när jag fick byta ut min röda tröja till en blå.
Regina Németh, Tonåringstjej som vill kunna sjunga
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
