Tanken slog mig härom dagen, och den skrämde i alla fall mig.
Han är ett lätt byte, George. Med sin flackande blick, sin larviga boyscout - attityd och med alla verbala feltramp slaktas han var och varannan dag av tyckare och tänkare. Om Clinton var lätt att driva med så är det inte ens i närheten av den mängd satiriska upplägg som Georges agerande inbjuder till. "Han kan gott ha det den pajasen," är vad jag tänker när jag skriver humoristiska elakheter. Men tänk om han har rätt. Tänk.
Enligt vita huset är Saddam Hussein ett gigantiskt hot mot mest hela världen. Enligt dem finns det inte en civil amerikan någonstans som inte Saddam skulle vilja slita i bitar på det de mest vedervärdiga sätt. Nästan i alla fall. Man suckar, skakar på huvudet och tycker hela idén är löjeväckande. Särskilt om man hört Saddam Hussein tala. En elak fan är han allt, men han hetsar i alla fall inte. Inte som fjanten Bush som tydligen inte fick leka krig tillräckligt som liten.
Vem skulle vara så dum och smida sådana imbecilla planer som Bush vill få det att framstå att Saddam gör? Ingen är väl så dum? Men det är faktiskt inte omöjligt.
Hur måste inte britterna och fransmännen ha tänkt när Hitler tidigt började mässa om sitt tredje rike. De suckade och skakade nog på huvudet. Eller slog dövörat till. De tyckte kanske till och med att han var en fascinerande talare, för det måste han ha varit. Med vem skulle vara så dum att smida sådana högtflyende planer som hans och mena allvar? Ingen väl?
Det gick nästan hem. Saddam kanske har läst sin historia och tänker skippa vinterkrig i Ryssland. Han kanske redan har påskyndat utvecklingen av dagens V-raketer. I skymundan, någonstans långt inne i bergen där ingen vapeninspektör i världen någonsin sätter sin fot, odlas virusen på högtryck. Osannolikt som en svensk stafettseger, men helt bortom horisonten omöjligt? Inte.
Anta att det faktiskt är så, i så fall kommer president Bush agerande i ett helt nytt ljus. En redan konstaterad hetsporre som Ronald Reagan skulle säkert ha bombat först och svarat på omvärldens frågor sen. En oerhört farlig strategi om man som ledare för världens självutnämnda militärpolis anar faran men kanske inte helt har grepp om vidden och omfattningen.
Det skulle nog inte heller var realistiskt att tänka sig att man som USA:s president med spionagematerial i bakfickan skulle kunna ropa "vargen kommer, vargen kommer" och förvänta sig att västvärlden går samman på en eftermiddag och valsar över hela irak med asfalt. Det finns helt enkelt för många skeptiker. Hur bra bevisen än är. Det rimligaste scenariot skulle ligga i närheten av det som utspelar sig just nu. En ytterst påstridig ledare som enträget och utan att vika en tum trycker på mot sitt mål. Som vill ha sina allierade med på tåget, men utan tvekan agerar själv mot den annalkande tornadon.
Så länge demonstrationstågen rullar kanske den irakiska ledaren känner sig trygg nog för att inte panisk hänga sig på domedagsknappen - innan det är för sent för hans del. Under tiden utstår man kritiken och pajkastningen och i all hemlighet, bortom de upptagna, bortlurade mediernas rampljus, försöker avvärja hotet diskret och effektivt.
Scenariot är näst intill humoristiskt. Som en riktig skitfilm med Steven Seagal. Men helt omöjligt är det inte. Och skulle det mod förmodan ligga till på detta vis så är Bush ingen översittande skräppresident som egenhanda dömer ett helt land till döden. I så fall är han Kennedy återfödd.
Men jag sätter mina pengar på att det inte är så. Jag satsar på att han är en krigshetsare. Och jag kommer att fortsätta göra det ytterst lilla jag kan för att förlöjliga honom. Men tänk om jag har fel.
Kim Lund, Människa -oftast, synisk satiriker alltid.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
