"Se Big Bang återskapas - live på webb-TV" möts jag av på Aftonbladets förstasida nu på morgonen. Det handlar förstås om invigningen av LHC (Large Hadron Collider) vid CERN i Schweiz, den största partikelaccelerator som någonsin byggts. Trots att projektet har pågått i årtionden så är det först de senaste dagarna som kvällstidningarna uppmärksammat det hela, och framför allt dragit stora växlar på risken att världen ska gå under; helt enkelt slukas och förtäras av de svarta hål som kan bildas när man använder anläggningen, en risk som en del forskare oroar sig över så till den milda grad att de dragit hela Cern inför domstol.
Om varningen verkligen är befogad är jag inte - som någon uttryckte det - "korpulent att avgöra", men faktum är att 20 procent av tidningens läsare, över femtusen personer, tror på domedagsprofetiorna. Bland kommentarerna till artikeln kan man för övrigt läsa sådant som: "Nu skiter jag i att betala räkningarna" och "Vad skönt, nu slipper jag göra slut med min pojkvän".
Och medan datorn startar om och jag går ut i köket för att göra mig en kopp meskaffe (Nescafé med honung och mycket mjölk) då slår det mig:
Tänk om domedagsprofeterna verkligen får rätt den här gången. Tänk om användningen av LHC verkligen skapar ett svart hål som börjar suga in allt omkring sig?
(Hur kommer det hela förresten att gå till? Blir det en stor smäll och sedan är allt över eller börjar det med en liten, liten singularitet som sakta men säkert växer i storlek tills ingenting annat finns kvar, riktigt suger på karamellen så att vi stackars små människor hinner våndas riktigt ordentligt. Och var slutar kalaset? Kommer månen och resten av solsystemet också att försvinna in i det svarta hålet? Vintergatan? Hela universum? Eller slutar förintelsen vid Öresund? Eller Gävle. Typ.)
Det har säkert redan gjorts science fiction-filmer på temat så mina tankar är inte unika men tänk ändå OM världen, som vi känner den, skulle upphöra på det här snöpliga viset. Vore det inte ett både stilrent och modernt sätt att gå under, helt i linje med mänsklighetens natur. En undergång av rent Vonnegutska dimensioner.
Jag menar, ena stunden liksom "nu ska vi se om den här stora, fina, dyra maskinen kan avslöja hur universum egentligen fungerar". Och i nästa sekund liksom "oops.".
Och så får vi aldrig svar på de stora frågorna. Eller så är det just det vi får för vem vet vad som finns på andra sidan Det Svarta Hålet.
Magnus Fermin, autodidakt eklektiker
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Magnus Fermin
publicerad 10 sep 2008 kl. 10.57:
