Någonstans i min källare ligger en imponerande hög med papper. Jag blir lite då och då påmind om att den finns där trots att jag helst av allt hade velat glömma både högen och tiden av mitt liv som den symboliserar.
Människan är en finurlig varelse och vi använder oss av olika försvarsmekanismer för att skydda oss själva från obehag och smärta. Ibland kan dessa mekanismer vara användbara och lämpliga, men ibland kanske vi faktiskt behöver känna obehag och smärta just för att förstå att vi har missuppfattat någonting eller fastnat i ett destruktivt mönster. Som sagt, vi är många gånger smartare än vad vi själva tror och om vi inte fattar att vi har gått vilse första gången så fortsätter vi att utsätta oss själva för mer besvärligheter ända tills den dagen då vi förstår budskapet som vi oavbrutet sänder till oss själva.
Högen av papper i min källare består av de brev och handlingar som växlades mellan mig och Försäkringskassan under tiden i mitt liv då jag mådde som sämst. Jag arkiverade pappershögen dagen då jag förlorade mot Försäkringskassan i Länsrätten. Lättnadskänslan som infann sig i samma stund som jag förstod att mig långa kamp var över var obeskrivbar, jag hade lagt helvetet bakom mig, jag hade gett upp, accepterat min förlust och kapitulerat. Insikten om att ingen skulle rädda mig var lika plågsam som befriande. Om allt prat om räddningen och om rättvisa var lögner då fanns det bara en person kvar att förlita sig på, och den personen var jag.
Jag började göra saker annorlunda och långsamt men säkert började jag skapa en ny, starkare och friskare Jenni. Jag hoppades att kapitlet om utmattning och depression var över för min del men jag fortsatte att bli påmind om mina mörka dagar tack vare min fjärilsbok och mina krönikor. Jag förstod att det fanns oräkneliga människor som genomled exakt samma saker som jag nu hade lämnat bakom mig och många av dem hittade mitt namn i sitt sökande efter svar och hjälp. Jag var delvis oerhört smickrad över att få så många brev av läsare samtidigt som det fick mig att känna mig fullständigt hjälplös. Det skrämde mig eftersom jag kände att jag inte kunde leverera det som förväntades av mig.
Breven från uppgivna medmänniskor började komma allt tätare och jag påmindes fortlöpande om den smärta som hade styrt mitt liv. Jag tilläts inte glömma i vilket dåligt skick vi befinner oss i som samhälle och jag förstod att det var tid att fråga mig själv två frågor; Lärde jag mig min läxa eller tog jag mig bara ur situationen? Fanns det en risk för att det skulle hända igen?
Jag kom fram till att jag faktiskt inte hade sett allt som fanns att se och att jag faktiskt inte hade lärt mig vad jag skulle. Jag hade lurat mig själv till att tro att det aldrig skulle kunna hända igen och jag hade köpt lögnen eftersom den passade mig. Jag gjorde uttalanden som att "nu känner jag min kropp och jag kan tyda varningssignalerna" eller "jag har varit på botten en gång och nu vet jag hur man tar sig upp".
Lögner! Att vara medveten om kroppens signaler och att veta att man är stark och envis är bara en mikroskopisk del av det som man behöver känna till för att kunna leva i harmoni. Tyvärr finns det inga universalsvar. Det finns heller inga rätt eller fel, det finns bara insikt och insikt är ingenting som man kan få utifrån. Insikt måste komma från våra inre.
Min insikt om att varken Försäkringskassan eller en Prins på en vit springare skulle komma och rädda mig från mitt eget ansvar, var min väckarklocka. Jag förstod att jag hade skapat en finurlig ursäkt till mig själv för att slippa agera. Så länge jag väntade på räddningen, funderade över om saker och ting gick rättvist till och hoppades på att de goda skulle segra till slut, hände ingenting. Månader och år hade passerat men ingen hade tagit hand om mitt liv. Jag hade offrat allt för att göra motstånd mot kalla fakta istället för att handskas med min vardag. Energin som gick åt till att protestera mot att livet inte är rättvist hade fullständigt dränerat mig, för att inte tala om den tid som jag slösade på att slåss mot väderkvarnar. Det kändes som om jag hade, precis som Törnrosa, lagt mig ner och sovit i hundra år.
Jag säger inte att vi inte ska ta strid mot saker som vi inte kan acceptera, men att slåss mot regelverksdinosaurier med snäva synsätt tvingar oss att behöva tänka lika snävt och detta kommer sannolikt att leda till att vi går under på kuppen. Vårt samhälle är inte rättvist, många passar inte in längre, vi får inte alltid det vi vill ha eller tror att vi vill ha. Det är för jäkligt, men vad som är ännu värre är att vi spelar med i spelet utrustade med fel regler. Det enda som är värre än ett problem är att vägra se problemet för vad det är. Vi stirrar oss blinda i de riktningar som vi anser hjälpen borde komma ifrån och missar fullständigt den hjälp som finns tillhands från morgon till kväll. Vi fastnar i offerrollen och vi förlorar våra viktigaste resurser, objektivitet och handling.
Problem, orättvisor, smärta och konflikter ingår i våra liv, det är upp till oss att bestämma hur vi vill handskas med eländet. Det tar mig emot lite men jag får nästan tacka Försäkringskassan för det som jag upplevde som århundradenas svek. Det resulterade i längden i två böcker, en stabil grundplåt, en stark självkänsla, ett uppvaknande av gigantiska mått och en prinsessa som knappast kommer att somna om igen.
Jenni Berndtson, www.jbdesign.nu
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
