POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Sofia Hadjipetri publicerad 15 aug 2005 kl. 13.50:

Syrran överfallen - på 112 var det kö!

Ett jävla as överföll min syrra inatt. Nyss, medan jag tvättade av mig sminket i en annan del av stan, hoppade en galning på mitt kött och blod.
"Ska du inte sova hos mig i alla fall?", är det sista jag frågar henne innan vi skiljs åt. Men nej, det vill hon inte, för jobbet imorgon ligger närmare hennes hem än mitt. Så hon går ner för trapporna som leder henne till nattens sista tub och jag traskar bort till mig. Och fråga mig inte varför, men jag känner på mig att nåt är knas. Så jag ringer henne.

Fast hon svarar och låter normal. Hon berättar om fullisarna på perrongen som typ krälar på golvet och vi garvar lite grann, sådär som man gör samtidigt som man suckar och undrar vart mänskligheten är på väg. Tunnelbanan kommer, hon går på och vi fortsätter att prata en stund till; hon medan hon sätter sig på sätet, jag medan jag pillar på mina tår. "God, det är ett psycho mittemot mig", säger hon sen. "Han raggar på allt och alla, röker inne i vagnen och är helt odräglig" Vi suckar lite till och så lägger vi på.

Tjugofem minuter senare ringer det hos mig. Och jag vet, alltså nu vet jag verkligen att nåt är grymt fel. Jag blir äckligt ängslig, gåshus, börjar småfrysa. Hinner knappt säga "Jaa?", förrän jag hör henne snyfta, storböla på ett sätt som får mitt hjärta att stanna. "Shit, vad är det som har hänt?" Men hon bara grinar. Fan också! "Snälla, berätta nu, vad_har_hänt?"

Samma snubbe som försökte leka en psykotisk variant av Don Juan på tuben hade följt efter henne. Bara hon och han på en ödslig väg. Släckt överallt. Hon hade gått snabbare, han också. Hon hade stannat till, han med. Så hon vände sig om. "Vad vill du? Var bor du nånstans?", hade hon frågat. "Sex, sex, jag vill ha sex", fick aset ur sig. "Jag ska hem till mig och du ska hem till dig", sa syrran då. "Du och jag ska ha sex", väser han som svar igen och kommer närmare och nu blir syrran rädd. Riktigt jävla skitskraj.

"Rör_mig_inte!", skriker hon. "Fattaru? Kom_inte_nära!". Och hon försöker tänka klart, realistiskt, okej, det är inte en enda käft nånstans, inte ett enda upplyst fönster, om hon skriker ännu högre, vem hör henne, vad ska hon ta sig till? Så hon tar fram mobilen, "Stick härifrån! Nu ringer jag polisen!". Men idioten bara stirrar på henne, "Ja, men polisen är inte här nu, eller hur?" Kalldusch. Dagens sanning, du har bara dig själv. Syran vänder sig om och börjar gå, men han hinner ikapp, drar bak henne, försöker kyssa henne. "RÖR MIG INTE! DU RÖR MIG INTE!" och trots att folk nu måste ha vaknat till liv är det fortfarande inte en enda lampa som tänds.

Han sticker. Vem vet vad han tänkte i sin sjuka hjärna, men gick, det gjorde han i alla fall. Och syrran springer hem, lyckas öppna porten, stänger den ordentligt, upp till lägenheten och ringer mig stortjutandes. "Fattar du Sofia, jag försökte ringa 112, men det var kö. KÖ!" och hon snyftar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jävla skit. Skit, skit, skit. Jag försöker lugna henne, hon försöker lugna sig själv och så provar hon att ringa snutarna igen. Hon kommer fram och de säger att de ska skicka en radiobil. Men syrran är helt skakis, hon vill inte. För rädslan har tagit över. Kyligt och totalt. Hon vågar inte vara ensam med någon. Men polisen övertalar henne att det är lika bra, tänk om galningen springer runt och ofredar andra i denna stund? Syrran säger "ja, ok, skicka en radiobil". Och ringer mig och grinar igen.

"Jag är så rädd, hur fan ska jag nånsin våga gå hem själv efter det här?" Hon vill egentligen inte ens vara ensam med snutarna och jag är för långt bort för att kunna ta mig dit före dem. Men hon får tag på en kompis som rusar över på en gång.

När vi pratar igen har coppsen precis dragit och kompisen stannat kvar. Sexuellt ofredande räknas det som. Attackerar dåren någon annan som anmäler blir det att gå till stationen och kolla på foton. I värsta (bästa) fall förhör. Syrran känner sig lugnare, tryggare. Bästa polaren är ju där och snutarna var snälla. Men hon tror fortfarande inte att hon kommer att våga vandra hem själv på natten igen.

Jag mår dåligt för att hon är ledsen. Jag är ledsen för att inte ha funnit till hands. Och jag tänker på alla de människor därute som har råkat ut för samma sak och värre ändå. Alla de som inte orkar, vågar, vill anmäla för att de tänker: "Vad spelar det för roll? Jag är hemma nu, jag är trygg", men som ändå alltid kommer att titta sig en extra gång över axeln när de går hem framöver. På grund av ett psycho som befinner sig i ett samhälle som inte klarar av att ge honom den vård han behöver. Där vi människor inte ser att han behöver hjälp.

(Publicerad efter medgivande från min syster)

(Illustration: Karin Bergstrand)