 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Mikael Vestlin
publicerad 23 maj 2003 kl. 10.55:
Sweden, twelve points
"Det var final, det var på puben och vi sprang upp och ner, teven var däruppe, Spaniens bidrag kom och hon var barfota och jävlar vad det svängde."
En språngmarsch i den del av min hjärna som det står "melodifestival" på och det första jag springer på är Herreys som säger Diggi Loo Diggi Ley och det är inget fint minne. Långt under ytan på sjukhuset i Lund med respirator och slangar och en kille som sitter vak, sitter bredvid mig och tittar på svenska uttagningen på teven och han säger "De där håller jag på, jag hoppas de vinner". Inuti mitt huvud tänker jag "Herregud grabben, de där dansande deodoranterna, bort, bort, bort..." Och så gick det som det gick, de vann. Några år senare är jag på ett träningscenter i Värmland och en kille i rullstol har hittat på en egen text till Diggi Loo Diggi Ley, han undrar om jag vill höra. Jag vill höra och han sjunger "Diggi Loo Diggi Ley, alla tror jag är gay, när jag knullar med min lillebror..." Jo, jag skrattade och sen plockade han upp gitarren och spelade Dover-Calais.
Sen kommer ABBA, förstås. Ja, jag vet, det var tidigare, men vi tar det i den ordning som jag springer på dem. De vann och man var ganska stolt, det var man. Min kusin, som är två år äldre än mig undrade om vi kunde byta affischer ur tidningen Poster. Jag fick alla hans Sweet och Slade om han fick alla mina av ABBA. "Gillar du ABBA?" sa jag förvånat. "Nej, men jag gillar affischerna" sa han. Och vi bytte och bytte, han hade mycket mer testosteron än vad jag hade, och antagligen hört det där om att världens sexigaste rumpa, den satt på Agnetha Fältskog.
Ja, jo, jag minns ju Carola också. Det var final, det var på puben och vi sprang upp och ner, teven var däruppe, Spaniens bidrag kom och hon var barfota och jävlar vad det svängde. Henne höll vi på, hon kom sist, Carola kom tvåa.
Men grejen med melodifestivalen är ju att det är direktsändning, att vad som helst kan hända, helst ska nån tappa kjolen, och det gjorde Lill Lindfors, men det var bara fejk, snopet. Men Bucks Fizz vände sig så snabbt att de korta kjolarna åkte upp och det som fanns därunder var nog string, men "string" på den tiden var något man satte på gitarren. Och Dana International som föll omkull på den där prisutdelningen. Eller Kenta med t-shirten "69, try it you'll like it". Det är mycket sex i festivalen, det är det, men det är också Lena Philipson och Tomas Ledin, så det kanske jämnar ut sig på något vis.
"Förr fanns det tokiga grejer i svenska melodifestivalen" sa en polare. "Som 'Ska vi plocka körsbär i min trädgård', sånt finns inte längre, det är synd." Och visst är det synd, det finns ingen Magnus Uggla heller, det finns bara Bert Karlsson, Bert Karlsson, Bert Karlsson och det är i och för sig heltokigt, men inte lika kul. Eller är jag bara gammal nu?
Men det har funnits en och annan höjdarlåt, den allra bästa var med 1973, kom tvåa, Mocedades, "Eres Tu", de var från Spanien, en jäkligt fin ballad, lite Mamas and Papas över det hela, det är min favorit.
Nä, nu ska jag sluta att plåga er med mina festivalminnen, du har säkert en massa egna som börjat poppa i ditt huvud, och visst funkar de fint som tidsmarkörer, typ "Hmmm, när var det nu jag hånglade med Benny? Jo, det var ju det året som Tommy Nilsson sjöng 'En dag'!"
"Sweden, twelve points..."
|
Naseer Alkhouri