 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Lars Nilsson
publicerad 24 maj 2009 kl. 23.00:
Sverige - blåst igen?
Det går reguljärflyg mellan Sverige och Irak sju ggr i veckan. Men hallå: det är ju enligt massmedia livsfarligt för asylsökande och de som fått uppehållstillstånd att återvända.
Till Iran, ett annat lika livsfarligt land, går det tre gånger i veckan en stor Boeing 747 med plats för sådär en 400 passagerare.
Jaha, säger skeptikern, det är nog vanliga svenskar som plötsligt fått ett extremt stort intresse för att tillbringa semestern i Irak och Iran. Faan trot!
När jag nyligen sökte flygbiljetter på nätet samtidigt som jag på lyssnade på radioprogrammet "Konflikt", slogs jag av hur lite verkligheten verkar överensstämma mellan å ena sidan den massmediala bilden av eländet, kontra antalet flygförbindelser, till de länder som de flesta asylsökande kommer ifrån.
Den 12 februari i år avvisades 45 irakier från Sverige i ett chartrat plan. Konflikts reportrar Randi Mossige-Norheim och Julia Lundberg har i serie program gjort det nu vanliga socialpornografiska snyftreportaget om flyktingar, där påståendet som alltid är a) alla utvisningar är av ondo, b) utvisningarna sker brutalt (i detta fall antyds bla nedknarkning via polisens mystiska våta näsdukar och att folk inte fick besöka toan på planet), c) det är livsfarligt att återvända till det land man kommer från (i detta fall Irak).
Reportaget i sig skiljer sig sålunda inte på något avgörande sätt från femtielva liknande man läst, sett eller hört.
Asylsökande är enligt massmedialiturgin, som bekant alltid definitionsmässigt förföljda politiska frihetskämpar med demokratiska ideal. Ekonomiska flyktingar kanske andra länder får ta emot men sådana söker sig inte till Sverige. Vare sig man nu kommer från Irak, Iran, Etiopien eller Eritrea, för att nu nämna några länder.
Det var bara det att jag enkelt (som även en journalist kan notera om man inte redan hade färgade glasögon) fann att flygtrafiken mellan de stora flyktingländerna och Sverige ser ut att var en bra business som formligen exploderat i omfattning.
Men uppenbarligen anses det skämmigt, eller närmast rasistiskt, att undra vilka som åker och hur man vågar resa, efter allt hemskt som berättats. Eller ens att påpeka att flygförbindelser finns. Samtidigt berättas exempelvis om att ett svenskt pass inte på något sätt är en garanti för att fd medborgare inte åker i fängelse. Ett journalistfall i Eritrea upprör som bekant Sveriges samlade massmediaelit.
Egentligen är bara en sak glasklar. Inga eller ytterst få asylsökande kommer med direktplanen från dessa länder. Visum och extra kontroller vid de svenska flygplatserna (jodå, det är inte bara till Arlanda man trafikerar) är rigorös vilket göra att eventuella asylsökande med flyg från Irak, Iran eller Etiopien (vilket land vi också har flyg till flera ggr i veckan och som många Somalier åker via) är närmast obefintliga. Asylsökade kommer på andra sätt till Sverige.
Resandet till Irak, med sju flygningar i veckan, bara från ett flygbolag (MNC) plus att Iraqi Airvays gör reklam i Sverige (Expressen bla) för resor till Bagdad och som dessutom har en speciell reseagent i Södertälje, är uppenbarligen totalt okänt (kanske?), inte bara ett snyftande massmedial politiskt korrekt uppbåd, utan också hos Migrationsverket. Eller också blundar man. Hårt och intensivt.
Själv finner jag det svårt att acceptera att det finns två parallella verkligheter: en som gör det helt omöjligt för irakier att vistas i Irak och därför måste få uppehållstillstånd i Sverige, och en som gör att det går utmärkt att resa hem - så utmärkt att det lönar sig att köra hela sju flygningar i veckan till Irak från Sverige och att det dessutom lönar sig för Iraqi Airways att annonsera om resor till Bagdad!
SAS kör bara fem ggr i veckan till New York från Sverige. Bara som jämförelse.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
