 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Leif-Arne Undvall
publicerad 23 maj 2011 kl. 06.00:
Sverige berikas av nationella minoriteter
"Nationell enhet är inget som uppnås med att till varje pris förmå ett lands invånare att assimileras till en kultur eller att ha samma modersmål, tvärtom."
Det finns en del missuppfattningar om Sveriges nationella minoritetsgrupper. De nationella minoritetsgrupperna har inte invandrat, de har funnits i Sverige så länge som Sverige funnits, det vill säga från Gustav Vasas statsbildning 1523.
Samerna är den grupp som funnits längs, förmodligen längre än någon annan grupp, och de har därför tillerkänns status av urfolk av EU. Stockholm har haft en finsk befolkning sedan 1200-talet och Bergslagen sedan medeltiden. Runt Nordkalotten har finska talats i runt 1 000 år. Romer fanns i riket sedan Gustav Vasas tid, medan Judar funnits sedan 1600-talet. Tyskar var en grupp som dominerade de medeltida svenska städernas köpenskap.
Minoritetsgrupper har i många länder inte haft samma möjligheter som majoritetsbefolkningen. Ofta har de tillhört de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, de har haft den högsta arbetslösheten, de sämsta bostäderna och flest antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång. Av Sveriges nationella minoritets gäller detta i främst romerna.
Tanken på en nation med ett enda språk är inte speciellt gammal. Före 1800 så brydde sig de styrande kungarna föga om vilket språk undersåtarna talade, det som betydde något var att de betalade skatt. Från 1809, då Sverige delades i Sverige och storfurstendömet Finland började man fundera över vad som var svenskt och följaktligen vad som inte var svenskt. Minoriteter som alltid funnits trängdes undan och gjordes osynliga.
Den skolpolitik som infördes 1880 och fanns kvar till 1900-talets mitt var förödande för tornedalingar och samer. I skolorna fick barn som endast hade ett språk, sitt modersmål, stryk om de inte talade svenska på lektioner och raster. Från styrande håll gjorde man allt för att få bort minoritetsspråken.
1999 beslöt riksdagen att anta lagen om nationella minoriteter, en lag som säger att de nationella minoritetsspråken skall skyddas och främjas. Arbetet med att införa denna gick mycket trögt till en början, en del förstod inte att lagen faktiskt gäller i hela Sverige, inte endast i områden Sapmi eller i Tornedalen. De språk som erkänts som minoritetsspråk är: romani chib (romer), samiska, (nord-, syd-, lule- och umesamiska), jiddisch, meänkieli (tornedalsfinska) och finska. Att inte till exempel jamska eller älvdalsmål räknas som minoritetsspråk beror på att de räknas som dialekter till svenskan. Grupper som valloner och tyskar räknas idag som så assimilerade att de inte längre är att betrakta som minoriteter.
I Finland utgick man redan vid statens bildande från att där fanns flera nationella språk, antog en tvåspråkig konstitution 1919 och en tvåspråkig språklag 1922. I dagens Finland räknas förutom finlandssvenskar även samer, romer, tartarer, ryssar och ålänningar som etniska minoriteter. Flera romer utmärkte sig i de finska krigen för självständighet 1939-45, varför det i Sandudds kyrkogård i Helsingfors finns ett monument för att hedra de romer som dog i krigen. I Norge räknas samer och kväner/sjösamer, samt i Danmark grönländare, färingar och tyskar till nationella minoriteter.
I 42 kommuner har man ansökt om att bli förvaltningsområde för antigen samiska, finska, meänkieli eller flera av dessa. Då åtar sig kommunen att ge stärkt skydd för språket, främst i kontakt med äldre och inom barnomsorgen. De undersökningar som gjorts visar att användningen av meänkieli och finska bland myndigheter har ökat i de kommuner i Norrbotten som omfattas av minoritetsspråkslagstiftningen. Som en konsekvens därav har självkänslan har ökat hos de nationella minoriteterna efter att deras etniska medborgarskap har blivit erkänt, minoritetskulturerna har blommat ut inom konst, litteratur, dans, teater med mera. Språk innehåller många fler dimensioner än instrumentell kommunikation.
Nationell enhet är inget som uppnås med att till varje pris förmå ett lands invånare att assimileras till en kultur eller att ha samma modersmål, tvärtom - nationell enhet och samhörighet främjas av att medborgarna får bejaka sin etniska och kulturella identitet utan att diskrimineras.
|
