KULTUR & NÖJE
Artikel av Leif-Arne Undvall publicerad 16 feb 2009 kl. 16.51:

Sverige - 200 år av kulturell mångafald

"Det är en mångfaldens dialektik som givit oss den utveckling vi idag är stolta över. Mångfalden är aldrig ett problem så länge individens fri- och rättigheter garanteras av medborgarstaten, utan en tillgång."
1809 delades det svenska riket så att den östra rikshalvan tillföll Ryssland, men behöll viss autonomi som ett eget hertigdöme inom det ryska riket. Den västra rikshalvan ombildades till den nya staten Lill-Sverige med en delvis förändrad konstitution. Den 6e juni 1809 antogs en ny författning för Lill-Sverige, en ny grundlag. Den gjorde slut på det kungliga enväldet och införde delad makt mellan kung och riksdag. Sverige gick från ett ståndssamhälle till en medborgarstat.

I den före detta östra rikshalvan kom de svensktalande att bli en minoritet, utom i specifika delar där de fortsatt var i majoritet, som Österbotten och i skärgårdslandet. I den före detta västra rikshalvan kom de svensktalande att bli en majoritet, men där fanns även traditionellt finsktalande delar som till exempel Tornedalen. Sedan tidigare fanns även den samiska minoriteten i norr samt tyskspråkiga minoriteter i flera av städerna vid östersjön och även judiska och romska minoriteter.

Från det att kung Gustav grundade nationalstaten Sverige, var rikets kärnland området från Mälarens vattenvägar över Åland och skärgårdshavet till Åbo. Orsaken därtill var främst logistik, transporter skedde lättast med båt, landsvägarna till de oregerliga smålänningarna eller masarna gick genom täta skogar och var osäkra, därför var dessa områden i praktiken perifera ända till dess man började bygga järnbanor.

Den östra rikshalvan frigjorde sig från det ryska riket 1917, därefter följde ett oförsonligt inbördeskrig mellan röda och vita. I den finska konstitutionen fastlås att Finland är ett tvåspråkigt land där finskan och svenskan har status som jämbördiga språk. Det skulle dröja länge innan man i den västra rikshalvan ens fastställde finskans ställning, och då endast med ställning som minoritetsspråk. Ett skäl kan ha varit att man i det sena 1800-talets nationalromantiska idéer om en gemensam nation, såg den nationella identiteten hotad, om illusionen om Lill-Sverige som ett land som definieras av en etnicitet, en kultur och ett språk, inte gick att upprätthålla. Sanningen att Lill-Sverige alltid varit ett multikulturellt och multietniskt rike, behövde därför bekämpas.

Nu är illusionen om en kulturell enfald som ett nationellt sammanhållande kitt dessbättre på tillbakagång. Det är en mångfaldens dialektik som givit oss den utveckling vi idag är stolta över. Mångfalden är aldrig ett problem så länge individens fri- och rättigheter garanteras av medborgarstaten, utan en tillgång. Lagar och partier betyder något, inte klaner, familjer eller religiöst präglade massrörelser. Ett domstolsbeslut betyder något; det behöver inte följas upp av verkställighetskompromisser.

I den östra rikshalvan har medvetenheten om att det är de olika influenserna som tillsammans bildar det genuint finska varit större. Det avspeglar sig i högsta grad i det finska kulturlivet, referenserna österut och västerut finns där hela tiden medan syntesen blir genuint finsk. Vi bör därför ta den finska kulturen till oss, den är en underbar syntes av öst och väst. Därför några exempel på den lysande finska kulturen:

Leningrad cowboys
Gruppen med frisyrer som är en mental erektion, de spelar en blandning av rock´n´roll, polka och ryska schlagers, understundom understödda av Röda armens kör och blåsorkester, kombinerar det finska vemodet och vansinnet till en skön syntes.

Aki Karusmäki
Inte endast är Aki Karusmäki född det gyllene året 1957, han är dessutom efter Bergman den mest framträdande nordiske regissören, med filmer som ”Flickan från tändsticksfabriken”, ”Bohemernas liv” och ”Mannen utan minne” befäster han sin ställning som den som klarar att visualisera det finska vemodet men en sällsynt svart humor. Dessutom har han regisserat en del kortfilmer med Leningrad cowboys, bland annat där de tar sig an den ryska folksången, på engelska - Those were the days:



Den som inte älskar detta kan inte vara helt i ordning.

Kjell Westö
Westö skriver om gossen vars far äntligen lyckas slå finskt rekord i släggkastning bara för att samtidigt råka krossa biskopen av Helsingfors fot. Hans far lyckas även köra i diket med den allra första leveransen av Coca-Cola i Helsingfors, inte undra på att det inte är lätt att heta Skrake.

M A Numminen
MA Numminen är mannen som givit oss såväl gummibollen som Wittgenstein framsjunget på klingande tyska ”Wovon man nicht sprechen kann”. Tyska är det språk som passar den eminent tonsäkre MA bäst, varför inte i den gamla discohiten ”Yes sir I can boogie”, självklart på tyska



Vi är och har alltid varit mångkulturella, gott folk, gilla läget!