POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Johan Wedberg publicerad 7 nov 2004 kl. 22.38:

Svensk nyhetsmedia opartisk?

Det amerikanska valet svepte över alla nyhetsmedia och världen hickade till när man plötsligt upptäckte att den som ingen ville ha faktiskt var den som blev vald.
Det amerikanska valet svepte över alla nyhetsmedia och
världen hickade till när den plötsligt upptäckte att den som ingen ville ha faktiskt var den som blev vald.
Eller hur var det? Var det kanske bara för oss i lilla Sverige som uppfattningen var så uppenbar att alla hatade Bush?

Jag måste säga att det amerikanska valet 2004 med brännande klarhet har visat en sak för mig och det har inte alls med Kerry, Bush, Cheney eller Edwards att göra. Nä, det gäller svensk media. Det som Sveriges Radios programdirektör poängterat med stor skärpa som förklaring till avstängningen av Cecilia Uddén har visat sig vara årets största lögn; att Sveriges Radio skulle vara opartisk i sin nyhetsförmedling.

Cecilia Uddén, denna eminenta journalist som får mina öron
att stå i givakt varje gång hennes röst hörs i P1:s
program Konflikt, råkade i ett morgonprogram säga det
som är alla journalisters självklara åsikt. "Naturligtvis håller jag på Kerry". Detta är som att svära i kyrkan. Cecilia Uddén blir avstängd ifrån sitt radioprogram under den tid som återstår av bevakningen av det amerikanska valet.

Ja, att en svensk journalist uttalar sin egen åsikt så osminkat och öppet är en stor synd ty det avslöjar den
praktfulla klädnad som kejsaren har. Nej, så gör man inte i svensk nyhetsmedia. Istället tar man till hederliga knep som till exempel att ta in andra personer i studion som uttrycker de åsikter som man själv har.

Jag glömmer aldrig med ett visst leende det som SVT:s
nyhetsredaktion gjorde när vår egen kung uttalade sig lite
dumt under sin resa i Brunei för inte så länge sen. Man drog in en statsvetare i studion som skrek ut "Nu är det slut med Monarkin!". I studion applåderade man under borden och väntade. Men inte föll det någon kung? Inte!

Ett annat väl beprövat knep kan vara att släppa ut en
blodtörstig Janne Josefsson till väl valda valstugor strax innan ett val och få lokala politiska förmågor att försäga sig i diskussionens hetta. Att detta orsakade att Moderaterna gjorde ett historiskt dåligt val och en direkt avpollettering av partiets partiledare visar på ett obehagligt sätt vem det är som har makten i Sverige.

Och så slutligen valet i USA. Dokumentärerna har gått varma i TV-apparaterna kring valet och vi har fått reda på att alla vill få bort Bush. Michael Moores "fantastiska" dokumentärfilmer har stormat runt världen, spelat in massor av miljoner och vunnit allsköns priser. Massor av artister, intellektuella, stjärnor och pseudokändisar har ställt upp i arbetet att plocka ut Bush från Vita huset.
Alla har vi fått veta hur hemsk denne man ifrån Texas är och hur snabbt det amerikanska folket kommer att kasta ut honom när de väl får möjligheten. Och möjligheten kom. Men inte blev någon president utkastad.

Någonstans gick det fel. Sveriges självgoda nyhetsmedia trodde i sin enfald att deras nyhetssändningar skulle nå över Atlanten. Medan i stort sett varje svensk var emot Bush och för Kerry så var förhållandet inte lika övertygande i det land som valet ägde rum i. Så mycket mer talande om den makt som våra nyhetsredaktioner har...

I ett rum någonstans i Sverige bestäms vilken tjänsteman som ska lämna sitt ämbete, vilket parti som ska få dåliga siffror i nästa TEMO-undersökning, t o m vilket parti som ska vinna nästa riksdagsval. Och de som sitter i det rummet är inte demokratiskt valda. De drabbas aldrig av någon grävande journalist som synar deras fickor. Ingen kontrollerar vad som trillar in på deras lönekonton.
Likväl kallar vi vårt samhällsskick för demokrati.