 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Isabella Mendrix
publicerad 15 jul 2008 kl. 11.59:
Svensk korkedom - fy fan!
"Pappa köpte båt igår. En Bombard. Det innebar att jag fick surfa iväg på nätet och köpa en flytväst till min valp Maja. Med uppfiskarvänligt handtag på ryggen."
Pappa köpte båt igår. En Bombard. Det innebar att jag fick surfa iväg på nätet och köpa en flytväst till min valp Maja. Med uppfiskarvänligt handtag på ryggen.
Det innebar också vissa problem. Skapade problem. Sverige tar antagligen priset, vad gäller att skapa en massa praxis & principer i alla sammanhang, som egentligen inte fyller någon som helst annan funktion, än att statuera exempel på den ursvenska kärleken till förmynderi.
Hur kan en postservice få heta Postens Kassaservice, när servicen ifråga snarare handlar om att ställa till maximalt med mankemang för vanligt folk, som bara vill ta ut sina egna pengar?
Det var bråttom under gårdagen. Papps behövde ta ut en massa tusenlappar på stående fot för att inte gå miste om en snabb båtaffär. Om han inte slog till innan kl 15.00, så skulle köpet gå om intet. Då skulle köpet erbjudas näste intressent, som stod i turordning och bara höll tummarna för att papps - som tingat båten först - skulle backa ur affären, eller av annan anledning sumpa chansen.
Papps behövde följaktligen ta ut en massa pengar på Nordea. Fort. Jag följde med kl 10 på morgonen, när Nordea öppnade.
- Vi har inga pengar, sa banken. På vår Grums-filial handlägger vi bara administrativa ärenden, som tex. fastighetsäffärer.
Vi hade alltså en bank utan pengar och vad skulle man med den till?
Pappa och jag tittade besörta på varandra. Hur överlevde bankrånarna i det här landet, egentligen?
- Ni får gå till postens kassaservice istället, sa banktjänstemannen. Men dom öppnar först kl 11.
Vi satt på Postens Kassaservice i 45 minuter och väntade på service, dvs att den lilla luckan med fördragen och solljusskadad gardin skulle öppna.
- Nej, det går inte, sa kassörskan, när hon äntligen drog upp sin lilla gardin och sköt luckan åt sidan. Vi får betala ut max 25.000 på en gång.
Pappsen blinkade, mållös.
- Men...det är ju m i n a pengar, sa han, och nu steg tårarna i hans besvikna ögon.
- Vänta lite Pappa, ingrep jag, när jag märkte att han besvikelse började övergå i vredgade ryckningar under skägget.
Jag kände mig på diplomatiskt humör.
Jag tog plats framför luckan, ansikte mot ansiktet med en kassörska, som plötsligt blivit högröd i ansiktet.
- Det är vår policy, pep hon i ett försök att avvärja en eventuell, verbal avhyvling.
Men jag hade en annan plan.
- Vi gör så här, sa jag och tecknade till pappa att skriva en ny uttagsavi. Pappa tar ut 25.000 nu. För rent principiellt betyder väl den här policyn, att pappa kan gå en runda runt torget och komma tillbaka in om fem minuter och ta ut resten av det belopp han vill ta ut?
Nu log kassörskan.
- Så var det nog inte tänkt att policyn skulle användas, men jag har faktiskt aldrig läst om att den varianten skulle vara förbjuden.
Pappa tog ut sina tillåtna 25.000.
Kassörska bara skakade på huvudet, när vi gick ut genom ut genom dörren bara för att komma tillbaka in igen, och betalade road ut det resten av beloppet på en annan uttagningsavi.
Meningslösa regler är till för att kringgås.
Papps hann precis lagom till Karlstad för att göra sin kontanta båtaffär och kunde komma hem med båten på en tillhörande trailer.
Flera kvällstimmar förflöt, under vilka Papps nästan tvättade hål på båten. Serviceupplevelsen var nämligen svårsmält. Det var ytterst nära att hans flera år långa båtdröm gick om intet och han kompensationstvättade för att försöka befria sig från den obehagliga känslan.
När solen var på väg ner, satt han på huk tillsammans med vaxflaskor och skurhinkar under sin nya båtpresenning och drack kaffe. Jag gick förbi med lilla Maja i koppel och stannade till för att kika under presenningen och undra om allt verkligen var som det skulle.
Det var det inte.
Papps blåste kaffeånga ur sin mugg och fnös:
- Svensk korkedom. Fy fan.
|
