Den heta sommardagen ligger som ett skimrande aluminiumlock över Rios kokande gator. Vid ändhållplatsen i Largo da Carioca vilar den gamla spårvagnen i solen. Snart ska den åter kämpa mot naturlagarna på sin väg uppför de sluttande gatorna i Santa Teresa.
Vagnen är nästan helt fullsatt. Jag får stå, eller snarare klänga, på utsidan som så många andra, med fötterna på det lilla fotstödet, vinklade in mot ytterplåten. Jag ser på en gång att det är en annan konduktör.
När vi åker över Os Arcos da Lapa vet jag inte vad jag tänker på, men jag hoppas det var värt priset. Jag får en rejäl smäll i bakhuvudet av en lyktstolpe på akvedukten, men lyckas hålla mig kvar.
Spårvagnen gnisslar och knirrar när den mödosamt tar sig upp för de branta gatorna, upp genom den "vanliga" delen av berget där de kantas av rappade hyreshus, villor och en allt storslagnare utsikt. Högst upp på toppen vänder spårvagnen.
Det är lätt att hitta gångstigen som leder in i den magnifika favelan Santa Teresa. Det är här förvandlingen måste ske. Nu måste han ge sig till känna. Männen med maskingevär bryr jag mig inte om.
Det håller på att mörkna. Underjordens miljoner ljuskällor lyser nere vid bergets fötter som ryttlande eldflugor, glittrande suggestivt och frestande.
Husen ligger tätt, gränderna är smala. De opretentiösa barerna klänger med de andra orappade tegelhusen vid den branta sluttningen.
Nakna glödlampor hänger oskyddade från betongtak. Atmosfären förstärks av billig sprit och en utsikt som aldrig tar slut.
I slitna bermudas och urblekt t-shirt får man vara ifred, eller liksom bara obemärkt slinka in utan att utgöra hot eller vara intressant av fel orsaker.
Rede Globos kvällssåpa har just börjat. En svag bris blåser in från havet. Det luktar ris och bönor. Några höns strosar förbi.
Vapen är vanligare än gitarrer och bara några få barn flyger sina drakar mot kvällshimlen. Annat var det när han gled genom det varma mörkret på väg till sin älskade.
Ölen är kall och cigaretterna avlöser varandra. Jag ser honom i gränden utanför, konstant en skugga på väg mot natten.
Det mörknar över bukten och bron över till Niteroi slutar som några hastigt ritade blyertsstreck mellan himmel och hav.
Månen drar ett mjölkaktigt skimmer över stjärnorna och studsar sedan uppnosig och silvrig i det mörka vattnet.
Luften är ljum, Eurydike har åter vänt ljuset ryggen. I denna fullständigt anarkistiska omgivning finner natten sin egen väg.
Bengt O Björklund, Poet och journalist
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
