Detta har inte minst påpekats av stora män som Per Albin Hansson och Tage Erlander - så sent som 1968.
När jag talar om homogenitet som begrepp så utgår jag inte från något rastänkande - det får rasisten själv göra, utan jag utgår från en nationalistisk grundsyn där exempelvis språk, historia, religion, kultur och etnicitet tillsammans utgör byggstenar i en större helhet. Utifrån denna definition hävdar jag att Sverige fram tills 1950- och 60-talet var ett homogent samhälle.
Sverige har i alla tider tagit emot invandrare, något som oftast varit mycket positivt för Sverige. Det är blan annat genom dessa kontakter Sverige och det svenska folket fått möjlighet att utvecklas - inte minst kulturellt sett. Denna invandring har dock varit begränsad i jämförelse med dagens situation. De drygt 900 vallonerna som valde att stanna i Sverige, och som mycket riktigt förde med sig sin egna kultur och egna sedvänjor, kunde förhållandevis snabbt integreras i det svenska samhället, vilket framförallt är fallet med de valloner som saknade högre utbildning. Det var en förhållandevis begränsad invandring under en begränsad tidsperiod.
Den arbetskraftsinvandring som tilltog på 1950- och 60-talet var, och jag har aldrig hävdat motsatsen, mycket lönsam för Sverige. I takt med den tilltagande invandringen kunde dock massinvandringens framtida konsekvenser skönjas. Det hela är mycket enkelt; ju fler invandrare, desto större risk att integrationen misslyckas. Sedan vill jag påminna Anders om att det även fanns svenskar som slet ut sig i svensk industri, och således bidrog till svenskt välstånd, om nu Anders glömt detta.
Anders talar dessutom om nationalismens härjningar. Varken Hitler eller Stalin var nationalister, de var imperialister utan respekt för vare sig andra nationer eller mänskliga rättigheter.
Jag har själv finsk bakgrund, och tillhör således andra generationens invandrare. Under en del av min uppväxt levde jag i en förort till Helsingborg och umgicks under flera år i stort sett enbart med invandrare. Själva valde dessa att allt för ofta enbart umgås med vänner ur den egna etniska gruppen; det handlade alltså om ett frivilligt utanförskap. Det är min bestämda uppfattning att detta på sikt kommer att slå sönder den känsla av samhörighet som tidigare varit utmärkande för det svenska folket. Fram växer "små samhällen i samhället", där många enbart lever inom den egna etniska gruppen och enbart talar det egna språket. Denna för Sverige destruktiva omvandling bör därför hejdas om Sverige ska kunna fortsätta vara ett tryggt och stabilt samhälle.
Hade Sverige mot slutet av 60-talet, då behovet av utländsk arbetskraft snabbt minskade, valt att strypa invandringen i samma takt, hävdar jag att integrationen på sikt hade lyckats. I stället valde svenska politiker en förödande väg då man under 70-talet öppnade gränserna än mer. Då utsikterna för att få ett arbete minskade kom bidragsberoende och därmed ett ökat utanförskap att bli följden. Resultaten ser vi i våra stora förorter.
Anders säger: "... när den lilla klick med malmöiter som Jomshof talar om, flyr staden så ser de invandrarna som problemet. De saknar med andra ord insikt i vad som hänt", vill jag påpeka följande: För det första handlar det inte om någon liten klick; det handlar om hundratals barnfamiljer årligen. För det andra ser många kommunpolitiker i Malmö denna utflyttning till de lugna kranskommunerna som ett mycket stort problem. Anledningen till att dessa familjer flyr Malmö är enligt uppgifter från Sydsvenska Dagbladet till stor del den mycket stora andelen invandrare i Malmö, samt den ökande och mycket grova invandrarrelaterade brottsligheten i form av ungdoms- och åldringsrån, gruppvåldtäkter och maffialiknande verksamhet. Många malmöbor har vid upprepade tillfällen förtvivlat vänt sig till media och kommunpolitiker utan att få någon som helst respons. Trots den tydliga brottsstatistiken vägrar man göra något åt problemen. Föräldrar till barn som gång på gång misshandlas, rånas och förnedras av invandrargäng ser utflyttning som enda lösningen. Att då som Anders raljera över deras rädsla och förtvivlan tyder på bristande empati för deras utsatta situation.
Att tro att de existerande problemen relaterade till de senaste trettio årens massinvandring, ska kunna lösas med fortsatt massinvandring är mycket naivt. Sedan vill jag än en gång poängtera att jag inte är emot invandring, då den mycket väl kan vara berikande. Men då krävs det att den är begränsad.
Richard Jomshof, andra generationens invandrare och Sverigedemokrat
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
