Kanske tänker vi halvt omedvetet på andra världskriget när vi hör ordet allians. Olika länder allierade sig med varandra och kunde på så sätt tillsammans bekämpa Nazityskland. Det är något som i princip alla tycker är något otvivelaktigt positivt. Och så länge allt funkar som det ska så är allianser något som kan orsaka stora och goda förändringar. Samtidigt vet man sedan urminnes tider att kedjan aldrig är starkare än sin svagaste länk. Låt oss fundera över detta.
Euro-samarbetet kanske är det mest uppenbara exemplet på en omdebatterad allians. Så länge de olika ländernas ekonomier sköttes någorlunda bra så fanns det ingen större diskussion om Eurosamarbetets existens. Men nu när det börjat gå dåligt för länder som Grekland, Spanien och nu senast även Italien, så börjar det talas om uteslutning av dessa alliansmedlemmar eller en upplösning av hela samarbetet. Även om man kan kritisera enskilda länder så är själva alliansen som sådan en svaghet i detta fall. För ett en europeisk ekonomisk allians ska kunna fungera så krävs att alla har samma mål, visioner och förutsättningar. Så har inte riktigt varit fallet, utan någonting har gått snett.
När det gäller något så komplext som ekonomiskt samarbete över landsgränser så finns många väldigt stora risker. Medlemmarna gick in i denna allians med helt olika förutsättningar, men framförallt har man hela tiden bedrivit helt olika former av nationell inrikespolitik. Men ekonomin är aldrig frikopplat och självständigt från övrig politik. Tvärtom så beror ekonomin ytterst på vilken inrikespolitik som förs i landet. Det borde därför vara oerhört svårt, om inte omöjligt, att bedriva en ekonomisk allians utan att inrikespolitiken berörs. Det är ungefär som att spela ett kortspel där varje spelare har sina egna regler. Man använder förvisso samma kortlek, men när grundförutsättningarna är helt olika för varje spelare är det svårt att föra ett jämbördigt spel. Att försöka samordna en ekonomi med länder som bedriver helt olika inrikespolitik är därför högst svårhanterligt.
För att en allians ska fungera så krävs alltså en väldigt stor samstämmighet och att man har samma visioner och ambitioner. Detta är givetvis inte omöjligt att uppnå, om man antingen har samma visioner från början, eller är beredd att göra en del uppoffringar för att nå samstämmighet. Men även om man lyckas med det finns det en fara med allianser som man sällan talar om.
Den största nackdelen med politiska allianser är likriktningen. Det politiska system vi har idag har på sätt och vis evolverats fram tack vare en rad olika teorier och praktiska tillämpningar som fått samexistera i olika länder. En del försök har misslyckats och mer eller mindre försvunnit och andra har levt vidare och utvecklats åt olika håll. Våra olika länder i världen har alltid sneglat på varandras politiska system, och de mest framgångsrika länderna har blivit efterapade förr eller senare. Det är en ständig evolutionär utveckling som pågår fortfarande, men utvecklingen är helt beroende av att olika idéer får konkurrera och jämföras med varandra, annars kan man omöjligt se vad som fungerar bra och vad som fungerar dåligt. Det måste finnas något att jämföra det med.
En politisk allians slår undan alla alternativa teorier till fördel för en viss rådande teori. Det riskerar att hämma den politiska utvecklingen väldigt mycket på lång sikt. Risken är också att om den rådande teorin inte visar sig funka så bra i praktiken så faller inte bara ett land, utan alla allians-medlemmar. Det får mycket större konsekvenser för omvärlden och för de enskilda länderna än om de varit helt fristående.
Jag inledde artikeln med att skriva att man inte kan döma ut alla former av politiska allianser. Den allians som bildades vid andra världskriget var otvivelaktigt positiv, likaså den internationella allians som bildades häromåret för att slå ut Khadaffis trupper. För att bekämpa globala miljöproblem krävs också internationella allianser. Det måste alltså finnas ett klart och tydligt gemensamt mål, men det krävs också att man ingår avtal och ställer upp sanktioner mot dem som inte håller sitt avtal. Problemet med rent politiska och ekonomiska allianser är att om sanktionerna är av politiskt eller ekonomiskt slag så motverkar det alliansens syfte och mål.
Det är också värt att studera vår svenska politik som kommit att alltmer bli en alliansbildande och cementerande blockpolitik. Den tydligaste politiska alliansen har väl kanske varit de som kallar sig för just "Alliansen". De bildades för att utgöra ett enat alternativ till S, V och Mp. Man utgick från att väljarna på förhand ville veta exakt vilken politisk uppgörelse som skulle gälla efter valet. Det finns flera problem med denna typ av agerande, som också sällan diskuterats även om det indirekt har gjorts det flera gånger.
För det första undergräver man demokratin om man redan före ett val talar om vilken politik som kommer gälla. Då spelar det ingen större roll vilket parti av allianspartierna man röstar på. Hela syftet med partipolitik och olika partiprogram försvinner då. Det är egentligen ganska märkligt att inte fler protesterat och agerat mot detta, särskilt anhängare av de mindre partierna. Nu flera år senare så talar väljarundersökningarna sitt tydliga språk, år efter år. Det parti som tjänat mest på denna alliansbildning är det största partiet, Moderaterna. Många ser Reinfeldt inte bara som en ledare för Moderaterna utan som en ledare för Alliansen. Sympatiserar man med alliansens politik blir det naturligt att rösta på frontfiguren. Samtidigt har Alliansens manifest överskuggat de olika partiernas egna partiprogram. Förmodligen vet betydligt färre av dagens yngre generation vad t.ex. Centerpartiet står för jämfört med vad Alliansen står för. Moderaterna har därför kunnat växa från strax över 20% till att ligga en bra bit över 30%, samtidigt som de mindre partierna krympt och ligger och skvalpar farligt nära 4%-spärren. Några år innan Alliansen bildades låg Moderaterna ända nere på 15% medan Folkpartiet var närapå det största borgerliga partiet, och svängningarna skedde mer frekvent innan alliansbildandet. En sådan förändring är knappast särskilt trolig i dagsläget.
Allianser med en dominerande part är därför också en fara. Det är lätt hänt att den dominerande parten sätter agendan och personifierar alliansen, och de övriga medlemmarna underkastas ofrivilligt och blir mer osynliga.
Även om allianser ibland är en absolut nödvändighet för att åstadkomma större förändringar så innebär det inte att alla typer av allianser är av godo. Det finns en fördel och en styrka med olika åsikter och en levande debatt, och olika åsikter utesluter aldrig att man ändå kan samarbeta och kompromissa.
Tobias Jeppsson, debattör och marodör
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
