KULTUR & NÖJE
Artikel av Per Hånell publicerad 26 jul 2006 kl. 12.08:

Superman returns

Stålmannen återvänder till jorden efter fem år och får en chock. Lois, hans kärlek, har bildat familj. Världen lider och ärkefienden Lex Luthor är på fri fot.
Originaltitel: "Superman returns"
År/land: 2006, USA
Genre/speltid: Action-SF-Äventyr, 154 min.
Regi: Bryan Singer (De misstänkta, X-men 1 och 2)
Manus: Dan Harris, Michael Dougherty
Skådespelare: Brandon Routh, Kate Bosworth, Kevin Spacey, Frank Langella, James Marsden, Parker Posey och Eva Marie Saint.
Sverigepremiär: 28 juli
Betyg: G+

Singer ligger bakom en av mina absoluta favoritfilmer; De misstänkta, och Kevin Spacey har agerat i flera; LA konfidentiellt, American Beauty och just De misstänkta. Detta bådade gott med andra ord inför den nya stålmannenfilmen. Men icke. Clark Kent får tillbaka sitt gamla jobb på tidningen Daily Planet och Lois Lane har fått Pulitzerpriset för sin artikel om att världen inte behöver Stålmannen.

Människorna i Metropolis rusar som vanligt mellan sina arbeten, krogen och familjen och inget har ändrats särskilt mycket på ytan. Men ingen räknar längre med Stålmannen, allra minst Lois, så Clark slänger sina kläder då ett jumbojet håller på att störta. Allt direktsänds då Stålmannen lämpar av det skadade planet på en fullsatt baseballplan och dagen efter är löpsedlarna ense: Superman returns! Irriterad över sina ambivalenta känslor inför sin sambo och Stålmannen vill inte Lois inte skriva mer om Stålmannen vilket hennes chef inte accepterar. Clark fortsätter att till vardags spela tafatt nörd som endast Lois son tycks uppmärksamma.

Precis som i den Batman Begins (2005) är hjälten sårbar och realismen över lag lite mer framträdande. So far no problem. Men varför en tvserienisse som Routh i huvudrollen och uppmaningar till Spacey att spela över? Att vara en okänd skådespelare kan ibland vara ett stort plus men att vara tvålfager och stel borde inte konkurrera ut karismatisk. Routh är i alla fall lik en av de gamla stålmannenskådespelarna; Chrisopher Reeve, vilket inte skadar. (Han är nog för många favoriten efter filmatiseringen 1978). Att en briljant skådespelare som Spacey gör sig töntig bara för att han medverkar i en barn/familjefilm känns endast genant.

Musiken (John Williams) och specialeffekterna är ok liksom idén till kommande filmer i och med en stålmannen junior i begynnande. Dock kvarstår gamla spörsmål från tidigare filmer; varför är Clark Kent kär i en ganska otrevlig Lois Lane och varför känner ingen igen Stålmannen i Clark Kent? Banala funderingar om man vill ha ett hjälteäventyr allena, visst. Men man bör väl ändå lyfta på några stenar trots att seriefilmsvågen är rätt rolig till skillnad från 80-tals bil- och pistolaction och idiotkomedier i highschoolmiljö?

Messiastonerna klingar högt och sensmoralen delar sig i två; världen behöver en frälsare och man bör vara familjen trogen. Traditionellt konservativt med andra ord. Inte särskilt förvånande för att vara Hollywoodäventyr, mer egendomligt att Singer skriver under. Fast det är sant, barnen kommer att älska filmen och det finns enorma pengar att tjäna på lågengagemangsprodukter och uppföljare, so why not?

Det roar att ett seriemagasin från 1938, och som sedan blev bio- och tvföljetonger under 40- , 50- och 60-talet, fortfarande lever. DC som producerar flera av filmatiseringarna av sina serier har glada dagar och vi kan nog räkna med än fler av dessa alster i framtiden.

Superman returns tar faktiskt vid där Superman 2 slutade 1980 och ger oss en annan fortsättning än den i tredje och fjärde delen från 1983 och 1987. Men uppföljare är problematiska, de blir sällan bra helt enkelt. Sommarens äventyrs- och animerade fortsättningsfilmer har ju inte varit så roliga: Pirates of the Caribbean 2 och Ice Age 2 fick mig nästan att somna...

Personligen ser jag fram emot uppföljarna till Shrek och Alien vs. Predator även om jag inser att det tyvärr kan bli pannkaka av allting.