Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Jan-erick Hursti
publicerad 12 okt 2009 kl. 06.00:
Sunt förnuft behövs inom polisen
Det pågår en mycket hätsk diskussion just nu om det som hände Johan Liljeqvist i Göteborg. Den unge mannen som tragiskt dog till följd av ett polisingripande för ett och ett halvt år sedan.
Poliserna hängs ut och korsfästs och åklagare anklagas för att inte göra rätt för sig. Alla poliser dras över en kam och det hela börjar bli enkelspårigt. Och det är förstås inget underligt när man ser på händelsen så här i efterhand. Poliserna som gjorde detta tappade kontrollen över situationen och använde mer våld än nödvändigt. Annars hade han inte dött, punkt. Åklagarens förundersökning var slarvig och att en kåranda finns inom polisen är inte någon hemlighet. Man håller varandra om ryggen, men det finns det andra yrkesgrupper som gör. Skillnaden är att polisens arbete är så allvarligt och viktigt. Det är inte det. Alla människor borde veta vad som är rätt eller fel, känna empati och ha sunt förnuft. Även poliser.
Men.
Nu kan vi inte racka ner på hela yrkeskåren för att det finns rötägg. Det vet säkert poliskollegorna också, men de kan eller vågar inte anmäla varandra. Anledningen till det kan vi bara dra egna slutsatser om.
Men.
Polisen i Sverige gör oftast ett bra jobb med resurserna de har. Utbildningen till polis är förhållandevis bra och de löser faktiskt brott också.
Men.
Det är inte därför jag skriver detta. Jag skriver detta för att jag själv "drabbats" av en bra och klok polis. Hur? Vad? Vem? Varför? Jag kommer till det. För att göra en lång historia kort så kan vi säga så här. Jag var på väg att hämnas en misshandel som drabbat mig. Jag var full och arg. Eller helt enkelt galen. Men fick hjälp. När man är full och galen OCH finne är det inte en lätt situation att lösa. Jag hade bara mord i sinnet.
Men.
Jag träffade Reino. Så hette polisen. Han hade förhört mig om vad som hände den gång jag blev misshandlad, så han visste vem jag var. När jag med handfängsel dumpades i deras vård. En cell med galonmadrass och kala väggar. Då tog sig Reino tid till att fundera. Han tog sig tid till att se händelsen från flera håll. Han lyssnade på mig. Han funderade nog på vad poliserna som tagit hand om mig hade berättat, och det kan inte ha varit positiva saker. De hade säkert all rätt att handfängsla mig, med tanke på situationen och mitt humör.
Tillbaks till Reino. Vi pratade och pratade. Han lyssnade och lyssnade. Och tog beslutet att jag behövde hjälp, och inte stjälp. Han var en klok polis med erfarenhet. Jag lade in mig på psyket och fick vila upp mig, fick behandling, avgiftning och en diagnos. Så Reinos erfarenhet hade varit rätt. "Du hör inte hemma i en cell, du behöver hjälp."
Idag är jag otroligt tacksam över denne kloke polis. Jag har fått - och får den hjälp och medicin jag skulle ha fått för flera år sedan. Därför vill jag nyansera debatten en aning. Visst måste lagen gälla alla, och visst borde inte poliser utreda poliser. Händelser som är negativa för poliser gör att förtroendet sjunker, och med tanke på det allt råare samhällsklimatet är det oerhört farligt. Men de bra poliserna bör också lyftas fram och vara en förebild för alla andra. De borde hålla i föreläsningar på polisskolan och för sina kolleger. Kloka erfarna poliser som är mitt inne i jobbet bland medborgarna. Tycker att man borde täppa till durkslaget lite mer från polisskolorna så att de "dåliga" poliserna hittas innan de kommer ut för att utföra detta kall. Det borde vara ett kall i alla fall. Polisyrket är ett serviceyrke. De skall vara till hjälp för alla oss. Och de skulle vara nyttigt om fler poliser kunde gå ihop och tala om för upprörda kollegor att "nu får du ta och lugna ned dig lite" innan det händer tragiska händelser.
Sunt förnuft.
Jan-erick Hursti, gubbe som fått se en annan sida av poliskåren
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
