Den interna kritiken i Israel mot premiärminister Olmert, försvarsminister Peretz och överbefälhavare Halutz har i dagarna nått stormstyrka. Nu marscherar reservister som just kommit tillbaka ifrån det andra Libanonkriget på väg mot Jerusalem och kräver den israeliska ledningens avgång.
Men som man kanske skulle vara föranledd att tro handlar det inte om en generell protest emot kriget. Inte alls. Protesten handlar istället om att soldaterna känner sig djupt svikna både av de egna högre befälhavarna och av regeringen, som inte hållit fast vid de uttalade målen och som inte visat tillräcklig beslutsamhet att nå dessa mål.
I början av kriget var målet att hämta tillbaka de båda kidnappade soldaterna. Sedan ändrades det till att rensa södra Libanon från Hizbollahmilisen. Till slut accepterade den israeliska regeringen en FN-resolution som av många israeler uppfattas som att den varken ger det ena eller det andra. Detta gör att många soldater känner att deras liv satts på spel i onödan och att de fallna dött förgäves.
"Den tunga känslan av att det högre befälet var dåligt förberett, osäkert, saknade förmåga att förutse händelserna och att fatta rationella beslut leder till frågan - kallades vi in för ingenting?" skriver reservisterna från battaljonen "Hod Hahanit" i ett protestbrev och kräver en statlig undersökningskommitté.
"Statlig" är ytterligare en förödmjukelse för militären - de brukar tycka bättre om att undersöka sig själva och gillar inte alls att civila lägger sig i deras inre angelägenheter. Bättre uttryckt: de hatar det som pesten.
Ett annat genomgående tema i soldaternas kritik är att de inte fått tillräcklig träning och att logistiken inte fungerade.
"När vi kom för att hämta vår utrustning upptäckte vi att värnpliktiga som skulle till Gaza redan lagt beslag på den", berättar Yair som jag träffade i lördags just efter att han kommit tillbaka från en militär postering några kilometer utanför Tyre i Libanon. "Så vi tog den som en annan grupp skulle ha istället. En del av utrustningen passade våra behov, en del inte. Det fanns inte mycket att välja på".
Vattnet, som skulle räckt i 48 timmar, räckte i augustihettan bara i sex timmar. Maten kom inte fram på flera dagar.
"Vi gick in i libanesiska hus och tog ris och bönor", suckar Yair. "Sedan fick vi skäll av befälhavarna för att vi hade "plundrat". Men vad skulle jag göra? Låta mina soldater gå hungriga och törstiga? Hur stridsdugliga skulle de vara då?"
Målsättningen för kriget ändrades också under förloppet och soldaterna fick nya order. Eller inga alls. När de sedan äntligen fick klartecken om att de skulle dra sig tillbaka mot gränsen fanns det inga fordon för att transportera dem och de fick gå över två mil till fots till en annan militärpostering innan de forslades tillbaka till gränsen.
Men Yair är väldigt noga med att han trots kritiken är beredd att omedelbart infinna sig igen om det skulle behövas.
"Jag har enormt mycket kritik mot hur det här kriget har skötts", säger han. "Men det betyder inte att jag inte är villig att till varje pris försvara landet och dess befolkning. Får jag en ny order i morgon, så kommer jag. Genast."
Anna Veeder, Korrespondent för Sourze i Israel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
POLITIK & SAMHÄLLE Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor Foto: flickr/monika.monika (BY CC 2.0)
Anna Veeder
publicerad 21 aug 2006 kl. 21.35:
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
