POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Yohannis Petersson publicerad 28 jan kl. 06.00:

Stefan Löfven (S) möter pressen
Foto: Frankie Fouganthin (BY CC 2.0 via Wikimedia Commons)

Stefan Löfven - ett intressant val

Sedan i söndags, och efter Expressens gissningar kring vem som kunde tänkas bli Juholts efterträdare, har jag med spänning följt jakten efter "den rätta".
Sedan i söndags, och efter Expressens gissningar kring vem som kunde tänkas bli Juholts efterträdare, har jag med spänning följt jakten efter "den rätta".

Bevare mig å socialdemokratins vägnar för FRA-förespråkaren Thomas Bodström. Vanja Lundby-Wedin? Om bara inte för AMF-affären 2009. Margot Wallström vill majoriteten se, men hon vill inte. Pär Nuder, den tidigare så arrogante - för att inte säga otrevlige - finansministern? Inte om man vill den socialdemokratiska oppositionen väl. Östros? För trist och tråkig.

På måndageftermiddagen hör jag någon nämna Morgan Johansson, före detta folkhälsominister, numera ordförande för justitieutskottet, relativt ung och medlem i Humanisterna. Någon efterfrågade en yngre partiledarkandidat under söndagens radiodiskussion. Med utgångspunkt i de urvattnade namn som Expressen presenterat, kändes en yngre partiledare som ett säkrare kort för sossarnas bästa.

Som metallarbetare och medlem i IF Metall har jag då och då läst hans krönikor, som förbundsordförande, i medlemsorganet Dagens arbete (DA). I fjol när hans namn hastigt nämndes som Sahlin-efterträdare, väcktes till och med min entusiasm för den presumtive S-ledaren med rötter inom Metall; bakgrund som svetsare, varm kärnkraftsanhängare och erkänt förtroende hos näringslivet - Stefan Lövfen. Som anat var han inte då särskilt tänd på att ta över partiledarrollen. Därför är det ytterst förvånande att han den 26 januari ändrat kurs.

Även om jag inte har för avsikt att ens proteströsta (S), om två år, kommer jag med spänning att följa Lövfen fram till valet 2014, och noggrant läsa alla hans krönikor som förbundsordförande, för att få ett hum om utifrån vilken plattform mannen kan vilja eller tänkas styra partiet. Om inte till valet 2014, så till 2018? Då har partiledaren, förutsatt att han sköter korten rätt, lyckats etablera ett personligt varumärke hos S-väljarna och övriga valmanskåren och lyckats utmana Reinfeldts efterträdare (förmodar jag, för han lär bara sitta denna mandatperioden) - som kan tänkas heta Anders Borg?

Mitt emot honom står då en medelålders representant för arbetarrörelsen, som lyckats omvända ett självgott parti till nya mål och visioner.