Låt mig först säga till Lennart Ekdal att valintervjuerna i TV4 på många sätt har varit bättre än de traditionella utfrågningarna. Inte så mycket prat mellan experter om detaljer eller vilja att sätta dit en politiker på någon fånig formulering utan mer diskussion om de stora frågorna.
Icke desto mindre var det aktuella exempel jag nämner in min artikel "Frihet och egoism - ja tack" ett fall av planekonomisk problemformulering. Visst kan det alltid sägas att det var för att pröva Lundgren och se vad han svarade. Men det framstod som utfrågarens egna ärliga mening om hur samhället hänger ihop - och det är påfallande ofta som bevisbördan är just det nuvarande tillståndet när journalister ställer frågor. Alla som vill ha förändring måste motivera det och framför allt lyckas visa exakta effekter. Det sistnämnda motarbetar dessutom alltid den som fördordar frihet, för det är endast planekonomer som kan presentera exakta utfall. Med frihet skapas just frihet, dynamik och spontanitet - vars resultat inte kan beskrivas med rubrikmässig exakthet.
Det intressantaste är dock om staten och politiken skulle ses som "marknadens spegel". Då gör det fria samhället och den fria ekonomin i Sverige 54 procent fel och 46 procent rätt. En spegel är ofelbar. Med det synsättet blir det förstås väldigt konstigt att vilja sänka skatter så fler får bestämma mer själva. Varför ska man låta "marknaden" komma undan med betydligt fler fel än idag? Detta resonemang blir i grund och botten en självuppfyllande profetia. Det är bara en som sätter sina värderingar som vägledande för hela samhällsutvecklingen - och för det måste man vara för ekonomisk centralplanering - som kan med säkerhet peka ut sådana "fel". Jag anser inte alls att det fria samhället i ekonomiskt hänseende fördelar så fel - utan tvärtom att de flesta fel och orättvisor är en följd av politiska missgrepp och politisk ingenjörskonst. Det är väl mer rättvist att få pengar som följd av en insats på den fria marknaden än av politiska privilegier?
Visst ska alla politikers förslag prövas av kritiskt granskande journalister. Tyvärr är det något som sker för lite idag. Den Stora Staten som utgångspunkt är alltför vanlig och motsatsen knappast existerande. Vi hör sällan att Persson eller Schyman måste förklara sina förslag utifrån motsatt världsbild, vilket i så fall skulle vara "varför ska vi ha så höga skatter när frihet och frivillighet är mest rättvist och ger bäst utfall för alla?". Det är trots allt han som vill ha något extremt - världens högsta skatter. Han har höjt dem med 160 miljarder. Ska de då inte kunna sänkas med lika mycket? Särskilt om man vill ge människor utrymme att bygga ett betydligt rikare Sverige.
I ljuset av Sveriges eftersläpning - vilket är grundförklaringen till de flesta problem - leder Ekdals liknelse mig att tänka på den gamla boktiteln "Spegeln sprack från kant till kant".
Johnny Munkhammar, Samhällsdebattör, expert på Svenskt Näringsliv
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Kajsa Kallio
