Det är något speciellt med stationshus. Stationshuset i samhället jag växte upp var liksom symbolen för vägen bort, med nattågen kunde man nå fjärran destinationer som Stockholm och Göteborg och via Malmötågen kunde man till och med ta sig ända till Köpenhamn. Stationshuset i Järpen byggdes 1880 och då tog man i rejält. Då, ännu under 1800-talets sista årtionden, fick stationshuset stå som en symbol för den yttersta moderniteten, det byggdes i timmer men belades med panel - ingen gammal timmerstuga nu när framtiden var på väg in.
Väntsalen hade två glasade luckor in till expeditionen, den ena för biljetter, där man sköt två träskålar fram och åter under glasrutan som skiljde väntsalen från expeditionen. I den ena lade biljettexpeditören biljetten i den andra lade man pengar, så skiftades dessa under luckans glas som om den var en fångutväxling under kalla kriget. Ännu fick man en biljett som var av papp, svagt rosafärgad och rätt liten och som det klipptes hål i med en tång.
Stationshusen var ofta rätt stora, på övervåningen fanns det en paradvåning för stinsen. Jag vet, eftersom stinsens dotter gick i min klass och vi brukade gå upp på stationshusets vind för att leka ryska posten. Nästan halva klassen fick plats en gång.
Om vissa stationshus finns det anekdoter. I lilla Arvika är stationshuset en riktigt imposant byggnad. I residensstaden Karlstad däremot är stationshuset av mer blygsam storlek. Det berättas att när Oslobanan byggdes så råkade ritningarna till Arvikas och Karlstads stationshus bli förväxlade så att man började bygga det stationshus som var ägnat till Karlstad i Arvika och omvänt. När misstaget upptäcktes så var det försent att ändra så det fick bli som det blev. Nu var den som berättade detta för mig värmlänning, och det är som det är med värmlänningar.
På linjen mellan Storlien och Trondheim, helt nära Stjördal ligger den lilla stationen Hell. Där säljs vykort med bild på stationen med skylten "Hell" väl synlig, till främst engelska turister. Som en extra knorr finns där på stationshuset till vänster under skylten en dörr märkt "Gods ekspedisjon". Många är de stationshus som nu står och förfaller, det känns lite som en symbol för spruckna drömmar.
En dam jag känner på Höglandet köpte sig ett nedlagt stationshus. Hon visade mig undervåningen där allt var intakt, fula obekväma gröna bänkar i väntsalen, mörkt stengolv och biljettluckorna i glas. Stationshuset var som det lämnats då linjen upphörde. Hon skulle ha galleri i nederdelen och behålla den intakt. I sådana fall så blir ändå stationshuset en symbol för även nya drömmar.
I Jörn står ett stort och vackert stationshus. Det är timrat och tre våningar högt. Jörnborna påstår att deras stationshus har blivit utsett till Sveriges vackraste i någon slags omröstning, och gärna för mig, det är riktigt fint. Något som är intressant är att trots att stationshuset i Jörn byggdes 30 år efter det stationshus som byggdes hemma i min barndomsby så valde man här att låta bli att klä det timrade huset med panel. 1880 var det viktigt att stationshuset skulle utstråla modernitet, 1910 så härskade nationalromantiken, unionen var upplöst, miljoner svenskar utvandrade och man vände blickarna bakåt, till "fornstora dar" och politiken gick ut på att åter göra Sverige stort inom dess gränser.
Man ville utveckla och fylla Norrland med nybyggare. Viktigt då var att stationshusen påminde om de fornstora dagar som man ville vinna åter, med hjälp av de järnbanor som drogs för att underlätta utbyggnaden och exploateringen av norra Sverige.
I Jörn knöt stambanan an till tvärbanan till Arvidsjaur. Under seklets första årtionden reste man inte på natten, varför det behövdes hotell där de resande kunde övernatta. Numera är hotellet invid stationshuset stängt och tillbommat. På väggen har någon satt upp ett anslag om att byalaget har köpt huset och ber om att huset skall gå fritt från vandalisering. Det påstås att Lenin övernattade på hotellet på sin resa från Stockholm till Helsingfors.
Stationshuset i Jörn används inte som stationshus längre, men byalaget har tagit på sig att hålla en del av väntsalen öppen, de städar och håller fint. I en annan del så har man en kombinerad hantverksbutik och kafé. Kanske är det för att jag känner så för dessa stationshus som jag blir så glad över att det finns grupper här och var som vill bevara dem.
Möjligen är avfolkningen av Norrlands inland oundviklig, vad vet jag. På vissa ställen har man gett upp och håller på att dö sotdöden, på andra försöker man med kreativitet och tjurighet åstadkomma någon slags utveckling. Nog ser Jörn på sina ställen dött och avfolkat ut, de flesta butiksfönster är tomma och husen längs Storgatan förfaller. Inte tror jag det räcker med att lyckas hålla liv i en gammal stationsbyggnad, om än "Sveriges vackraste" för att vända utvecklingen. Men det visar på att där uppenbarligen ändå finns folk som bryr sig och jobbar ihop för något de tror på. Ibland kan det räcka långt, riktigt långt.
Leif-Arne Undvall, Grötmyndig, självgod och vanlig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
