 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Tobias Jeppsson
publicerad 17 apr 2012 kl. 06.00:
Foto: flickr/luke.baldacchino (BY CC 2.0)
Stackars man
Vi kan konstatera att de som har främlingsfientliga åsikter oftast också har antifeministiska åsikter. Det är två helt olika frågor som inte har något med varandra att göra, så hur kommer det sig att dessa åsikter sammanfaller så ofta?
Maria Sveland skrev för ett par månader sedan en omtalad debattartikel om det hat som hon tycker växt sig större och större på senare år. Även om hon träffsäkert beskrev de senaste årens politiska klimat så nådde hon aldrig fram till kärnan, det vill säga varifrån hatet kommer. Den fortsatta diskussionen efter denna artikel gled dessutom allt längre ifrån själva diskussionen om hatet och övergick till andra ämnen, som ibland snarare verkade vara ett exempel på det hat Sveland beskrev. Men vad beror hatet egentligen på?
Först och främst så kan vi konstatera att de som har främlingsfientliga åsikter oftast också har antifeministiska åsikter. Det är ju faktiskt två helt olika frågor som inte har något med varandra att göra, så hur kommer det sig att dessa åsikter sammanfaller så ofta? Gemensamt för de båda frågorna är att man problematiserar sin omvärld, det vill säga den omvärld som man upplever som ett hot mot den etniske svenske mannen. Varför främst män ägnar sig åt denna fientliga inställning beror förmodligen på den biologiska förklaring man kan se i olika psykiatriska diagnoser, nämligen att män oftare utåtagerar, medan kvinnor oftare tar ut sin frustration och desperation på sig själva i ett mer självdestruktivt beteende. Därmed inte sagt att de är psykiskt sjuka, men psykologiskt sett brukar män oftare vara utåtagerande när de mår dåligt.
Men varför har då denna fientliga inställning mot just kvinnor och invandrare uppstått bland de etniskt svenska männen? Som etnisk svensk vit man så tror jag faktiskt att jag kan förstå och sätta mig in i den fientligheten även om jag själv inte känner den. Jag kan dock känna samma desperation, maktlöshet och ilska som jag tror dessa män känner. Men jag riktar den inte åt samma håll som de, utan kan ibland vända min frustration mot de som känner så, vilket i ärlighetens namn inte heller är särskilt konstruktivt och leder inte fram till några positiva förändringar, utan leder snarare till en ännu värre polarisering mellan olika åsikter.
Många gånger beskrivs dessa män som lågutbildade. Dels är det något som inte riktigt stämmer och dels så låter det nog som "idioter" i deras öron. De lågutbildade har ofta haft det kämpigt i skolan och fått en kvaddad självkänsla av det, och därmed ett stort behov av självhävdelse. Idag vet man att ADHD, ADD, Asperger och andra diagnoser är mycket vanligare än vad man tidigare trott och att detta i allra högsta grad påverkar studieresultatet. Problem i hemmet eller oengagerade föräldrar kan också påverka resultatet. Och även om man vare sig har någon diagnos eller problem hemma så funkar vi på olika sätt redan från födseln. Trots det går skolundervisningen fortfarande ut på att försöka lära ut kunskap på samma sätt till alla olika människor. Presterar du inte tillräckligt så får du antingen en idiotstämpel i form av låga betyg, eller så sätts "extraresurser" in, vilket förmodligen också tolkas som en idiotstämpel av den drabbade, hur välment den hjälpen än är.
Skolan utgår tyvärr från ett slags medeltida perspektiv; att man föds som ett oskrivet blad, och att alla har exakt samma förutsättningar att lyckas om man bara anstränger sig tillräckligt. Med dagens vetenskap har man bevisat flera gånger att detta inte stämmer. Men det innebär inte att vissa föds dumma, utan endast att vi är vi bra på olika saker och framförallt att vi lär oss på olika sätt. Det innebär inte heller att vi är oformliga. Däremot är skolan väldigt stel i sin struktur. Man antar att en undervisningsmetod passar alla, och att alla kan bli bra på allt.
Med andra ord så är skolan förmodligen den första hållplatsen i livet där många människors självkänsla kvaddas när de trots ansträngning och så kallad "hjälp" märker att de ändå inte lyckas. En del klandrar sig själva som idioter, andra vänder taggarna utåt, antingen mot skolan eller samhället i stort. Man letar syndabockar och enkla svar på varför man känner som man gör.
När skoltiden är över så börjar ett nytt liv där olika förväntningar plågar de flesta av oss i form av osynliga normer och oskrivna lagar. Det debatteras mycket om den utseendefixering som kvinnor utsätts för, och som naturligtvis inte ska underskattas på något sätt. Men för mäns del handlar om saker man tyvärr debatterar allt för sällan.
Du ska som man också gärna se bra ut, men framförallt ha ett fast jobb och gärna en utbildning. Du ska vara framgångsrik i någon grad, gärna tjäna bra, så att man har råd att renovera lägenheten eller huset så att det ser ut som i inredningstidningarna kvinnorna brukar läsa. Du ska ha råd att åka på utlandssemester minst en gång om året. Bil och körkort bör man ha. Inte vara gnällig, utan vara positiv och stabil, som om inget problem i världen kan rubba dig. Gärna lite muskler. Vältalig och social är ett plus, och inte vara någon som sitter hemma i mjukisbyxor och spelar World of Warcraft flera timmar i veckan. Listan kan göras lång på de förväntningar som finns. Naturligtvis finns det ingen som tvingar en att leva upp till allt detta, men människan är sådan att den ofta jämför sig med andra, och dessvärre ofta med de som utåt sett verkar ha det bättre än en själv.
Många av de män som besitter dessa antifeministiska och främlingsfientliga åsikter är ofta i den ålder där dessa normer börjar göra sig påminda. Många har antingen kvaddad självkänsla sen skolåldern eller inte hittat någon partner att leva med. Kanske både och. Man ser hur man blir bortvald till fördel för någon som har det lite bättre ställt och en bättre livssituation. Lyckas man inte skaffa flickvän och familj så växer sig känslan av misslyckande allt större för varje år som går. Kanske har man lyckats hitta någon, men som inte har några större känslor för en. Ensamheten kan trots allt kännas minst lika stor, om inte större, i ett olyckligt förhållande. För att slippa känna de jobbiga känslorna av misslyckande kan det (tyvärr) kännas lite bättre om man istället hittar en syndabock. Det är lättare och mindre känslomässigt nedbrytande att anklaga feminismen som orsak till att man inte lyckats så bra med att hitta någon kvinna. Att det finns många kvinnor som har det bättre ställt än en själv upplever nog många män som ett slags hot. Ett hot mot deras självkänsla. Och det är lättare att beskylla invandrarna för att ha snott ens jobb och är en orsak till att man har ett torftigt liv, än att lägga skulden på sig själv och se sig som misslyckad.
Jag har de senaste månaderna gått igenom en process inom mig själv från att känna ett agg för dessa hatiska män, till att känna allt mer förståelse. De är inte ju inte idioter och de är inga losers, som de tyvärr ofta framställs i debatten, om än med fint inlindande termer som "lågutbildad" och "arbetslös". De är män som har hamnat på sniskan i samhället, vilket ofta berott på faktorer som stått utanför deras makt. Vi har en skola som bara är anpassad efter hur majoriteten fungerar, och som idiotstämplar resten. Och vi har skapat oss ett extremt materialistiskt samhällsklimat som plågar allt fler, både kvinnor och män.
När Reinfeldt i valrörelsen 2006 började tala om "utanförskapet", så stämplade han samtidigt hundratusentals människor som misslyckade. Han talade indirekt om för dem att det finns två grupper i samhället, de som är inne i värmen och de som är utanför. Jag tror faktiskt inte alla upplevde det så innan han började tala om det. Folk är numera livrädda för att bli arbetslösa eller sjuka, i rädsla att hamna i det beryktade "utanförskapet". Något som förut faktiskt sågs som en normal del av livet, det vill säga att bli sjuk eller arbetslös någon gång under livet. Shit happens liksom.
Att klyftorna mellan fattiga och rika har ökat de senaste decennierna, oavsett regering, gör inte saken lättare för dem som befinner sig i det så kallade utanförskapet. Avståndet från det ideala perfekta livet blir bara allt längre, och därmed blir uppgivenheten och känslan av misslyckande större. Kanske är det också därför främlingsfientliga och antifeministiska åsikter poppar upp främst under ekonomiska kriser. Folk får det då sämre och halkar nedåt på samhällstrappan, nedåt mot misslyckande-känslan.
Vad ska vi göra åt detta då? Det finns nog ingen quick fix, men en mer uppmuntrande skola som fokuserar på det varje individ är bra på, istället för att lägga allt fokus på det den är dålig på, är nog en bra början. Och flexiblare undervisning, som är anpassad efter hur folk faktiskt funkar, och inte efter hur de borde funka. Vi är olika och absolut inte formstöpta. Vi måste fyllas med olika innehåll och på olika sätt.
Vi måste också diskutera om vad vi vill med samhället. Vad lycka och välstånd egentligen är. Varför är det så viktigt att de som arbetar ska ha det så väldigt mycket bättre än de som inte gör det? Varför ska vi göra problemen ännu större för de som redan har problem? Vad vill vi uppnå med det? Vi vet av erfarenhet att det inte fungerar som den morot man tänkt sig, utan funkar snarare som en piska och stigmatisering som gör det ännu svårare för de som hamnat utanför att resa sig upp och orka kämpa. Det leder istället till desperation, hat och förakt och jakt på olika syndabockar.
Vi brukar beskriva dessa män som intoleranta, men det är nog också så att samhället har varit intoleranta mot dessa män. Det du sår får du skörda, brukar man säga. Bemöter man någon med ett intolerant beteende, även om det är under institutionaliserade former som skolan, myndigheter och politiska reformer så får man förr eller senare skörda intolerans. Slår du någon i magen är risken stor att du förr eller senare får ett slag tillbaka. Det är det som dessa män gör nu, de slår tillbaka. Trist nog missar de målet. Målet borde vara den politik som förts de senaste decennierna. För det är varken feministernas eller invandrarnas fel att de känner det hat de gör, de är bara betydligt mer lätthanterliga syndabockar än det komplexa samhälle och politiken som skapat detta samhälle som man borde försöka sätta sig in och se bristerna i.
|
