POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Jan Wiberg publicerad 7 dec 2009 kl. 11.03:


Foto: Flickr/Paul L Nettle (Creative Commons)

Stöd inte det organiserade tiggeriet

"Jag gav dom inga pengar. Varken musikerna eller tiggerskorna. Musikerna spelade bra, jag blev berörd av kvinnornas uppgivenhet, deras ödmjukhet, men jag gav dom inga pengar."
Utanför bolaget på Avenyn spelade idag en duo, en altsax och en gitarr Putting on the Ritz. Den gamla Fred Astaire-låten. Där han dansar med Ginger Rogers, i frack, hon i aftonklänning, där dom svävar över golvet i lackskor och höga klackar, är ett med musiken, denna glädjefyllda, eleganta, lyckliga ”Putting on the Ritz, putting on a white tie, long tails, top hat, looking like Gary Cooper”. Alla måste gilla den låten, vilja leva i den världen, denna bekymmerslösa, eleganta överklassvärld med kärlek, goda människa, där allt slutar lyckligt. Där livet är musik och dans och han får henne. En bild av lycka, ett liv att drömma om, förföras av. Till stråkar, sordinerade trumpeter och smörsång.

Men på Avenyn var det decemberkyla. Dom spelade den bra, dessa väl påbyltade romer utanför bolaget. Saxofonen lät oljigt smeksam och gitarren hade klang av Segovia. De förmedlade en arketypisk lyckodröm till oss passerande. Dom spelar bra. Lite längre ner i stan, vid Kungsportsbron, stod en ensam rom och slog med klubbor på någon sorts xylofon. Han spelade White Christmas. En uttjatad låt visserligen, men inte utan kvaliteter. Det hördes på Kungsportsbron. Sedan kommer man ner till Brunnsparken. Till köpcentret Femman.

I Brunnsparken, vid övergångsstället till Fredsgatan, satt en tiggerska, väl påpälsad, flera vinterrockar, halsdukar och tjock yllemössa, liknade mest ett klädbylte från en sopcontainer. Framför henne på en kartongbit hade man textat orsaken till hennes misär och deklarerat hennes olycka. Utanför ingången till köpcentret satt ännu en tiggerska. Hon satt på marken, med hopknäppta händer, som om hon bad till gud att se hennes ödmjukhet, höra hennes bön och förbarma sig över henne.

Jag gav dom inga pengar. Varken musikerna eller tiggerskorna. Musikerna spelade bra, jag blev berörd av kvinnornas uppgivenhet, deras ödmjukhet, men jag gav dom inga pengar. Mest av princip. Inte för att jag är emot tiggeri i sig. Jag ger ofta pengar till människor som tigger, folk som ber om pengar till en kopp kaffe eller om det fattas några kronor till en öl. Utomlands ger jag nästan alltid. Våra liv gestaltar sig olika, man har haft tur. Men jag är skeptisk till, ställer mig frågande inför, denna globaliserade form av tiggeri.

Som jag har förstått det flygs romerna hit för att tigga. Det ordnas biljetter, logi och det ordnas säkert med hemresa efter kontraktstidens slut. För antagligen har de skrivit på kontrakt. Om ersättning för omkostnader mot del i inkomsterna i allmosorna. Någon har sett en affärsidé i att organisera, systematisera och globalisera tiggeriet. Exportera nöden till den rika delen av världen. För säkerligen finns det influgna tiggare i Stockholm, Malmö, kanske Norrköping och Uppsala också. Och i New York, London och Paris. Dessa var som jag antar romer och som jag antar från Rumänien. Något europeiskt land. Om jag ger dessa romer pengar, gynnar jag också denna affärsidé, att förflytta bettleriet från de ställen där nöden råder, till den del av världen där de rika människorna bor. Blir det lönsamt för dessa, som jag antar, romer från Rumänien, kommer det antagligen ske likartade organisering av tiggare från slummen i Calcutta och Nairobi, från kåkstäder i Bolivia. Vill jag det?