Så om jag säger: i Lindström en SVT klurig är kille Fredrik värsta och ni ungefär förstår vad jag säger så är det okej. Ungefär.
Rent nonsens förstås. Men det är bara Fredrik Lindström som inte vet om det. För i verkligheten är det bara Fredrik Lindström som kan stå i rutan och han ba, dom ba, värsta språket tjabba vecka ut och vecka in. Mohammed, Luis och Pekka kommer visserligen in i tv-huset de också men bara om de kör städvagn. Och skulle de söka jobb på en redaktion utan att ha gått ut Svenska 2 och allt vad det heter med godkänt, så skulle personalavdelningen tro att de skojade.
Det svenska samhället har alltid byggt på att eliterna håller vissa koder för sig själva. Riktig överklass manövrerar ut uppkomlingar genom ett avancerat bordsskick som gör att de senare alltid håller besticken fel.
Studenter sjunger obegripligt tråkiga snapsvisor i timmar medan de ställer sig på stolar och bord i en komplicerad ordning. På så sätt håller de undan människor som aldrig kommer att doktorera. Och människor som säger "hanses bil" i stället för "hans bil" blir inte, förutom Fredrik Lindström då, redaktörer på SVT.
Så när "Värsta språkets" sexton redaktörer säger att de ställer sig på din sida och inte magistrarnas så fintar arrivisterna som vanligt för att skaka av sig eventuella förföljare. Arrivist betyder karriärist, streber och alla arrivister har alltid slagit upp alla ord de inte kunnat - för att de vill lyckas bättre. De har lärt sig att säga "Jag bor ensam" och inte "Jag bor själv". De säger "Var har jag lagt den?" och inte "Vart har jag lagt den?"
För de vet att det är avgörande att behärska språket, eftersom det är en av nycklarna till samhällets innersta, och översta. Sverige är ett stenhårt litet klassamhälle som gömmer sina koder väl. Och språket är en av de osynliga markörerna för tillhörighet. Det är därför som den som säger att man kan prata hur som helst helt enkelt ljuger.
Veckans språkpolis är följaktligen det värsta inslaget. Där fullföljer redaktionen sin folkligt förljugna språkteori om att allt går lika bra genom att mobba en "polis". Ja, bara yrket inbjuder till löje, det borde vem som helst förstå. Språkpolisen förtjänar naturligtvis att få på pälsen för sin idiotiska inställning att det finns något att lära om språket. När man i stället kan ägna sig åt "balla dialekter, intressanta förändringar och mysiga presens particip-konstruktioner".
Jodu. De riktiga språkpoliserna är i själva verket Värstagängetredaktionen som vågar påstå att språket inte alls är tänkt "som ett redskap för social uppvisning". I sin iver att sprida missuppfattningen agerar de språk-khmerer med uppdrag att sudda ut sanningar som kan hjälpa dem som har mest att vinna. För värsta människorna vill ha ett samhälle där språket inte bär sociala koder. Och hinner vi inte dit förrän vi alla är döda är det inte deras problem. De fick göra sitt program.
Susanna Hakelius Popova, kolumnist i Metro
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
