 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Magnus Palm
publicerad 5 apr 2011 kl. 08.07:
Spotify i ett andetag
Jag andas in, dyker ner, börjar med Robyn, skakar huvudet till Cobra Style, klickar på liknande artister, stannar en stund i vid Goldfrapp, ger henne en chans, sen klick, klick och ur högtalarna tonerna till Molokos Time is Now...
... grym låt, kommer att tänka på en MTV mash-mix mellan Moloko och Stone Roses Fools Gold som jag lyssnade intensivt på för några år sen, letar på den i winampen, funderar en stund på att göra en video till låten och lägga upp på tuben, har egentligen ingen idé, bara en tanke.
Tappar tråden lite grann, och skiftar åter till Spotify. Via Hole hittar jag Dinosaur Jrs Green mind som jag har på cd nånstans. Låten The Wagon har inget intro, börjar in medias res, tänker lite på det, tröttnar, Nirvana skymtar förbi, men är less på det, klickar på Pixies, men ångrar mig och hoppar till Sebadoh istället, fastnar en stund vid plattan III, många fina ballader om hämmade känslor, Pavement svischar förbi, börjar känna att jag grottar alldeles för mycket i det förgångna, det begravda, från Beck till Cornershops Brimful of Asha (the Norman Cook remix, long version), naturligtvis, kommer på mig själv, det tillhör också det förflutna Magnus, du måste hitta nuet, vad som definierar ögonblicket just nu, frestas av isländska GusGus, de hade en mindre hit i slutet på 90-talet, vad hette den? Ah... justja Starlover, tungt groove, erinrar videon från Alternative Nation, en vithårig blek typ flyger runt i luften, jaja, då var vi där igen, i en pöl av nostalgi, nu, nuet, nu, måste vidare.
Thievery Corporation verkar bra, stannar där en stund innan jag tar mig vidare, känner inte igen ett enda band på liknande artister, verkar ha hamnat i nån technosörja, dub, ah jag vettetusan, räddas av Tricky som jag känner till men aldrig haft nåt för, klickar och klickar, Beastie Boys ploppar upp, men allt som finns är Licence to Ill, tumme ner, några klick senare, efter Chemical Brothers, hamnar man mitt i brittiskt 90-tal, Primal Scream, The Charlatans, Stone Roses, Happy Mondays, didnt see that one coming, rycks med till Country Girl med Primal Scream. North Country Boy med Charlatans är en alltför passande språkkrok att haka i därefter, därför nej, dubbelt nej, inte nu, innan jag tar mig vidare gör jag ett stopp i 1991 och flumrocken, psykedelisk floating, jo Screamadelica, jag kunde inte låta bli, gillar den, sen Going Down med Stone Roses, ännu mer nostalgi, svart poplugg och förvirring, rotar fram en gammal t-shirt, va har jag två, herregud, monkey dance och monkey typing, kostar på mig att lyssna på Toothache, Charlatans möter Chemical Brothers, oemotståndligt bra mix, Spiritualized skymtar förbi, njea, eller okejdå men bara en låt, så har vi Blur, minns att en polare kastade sin dojja i huvudet på Alex James på en spelning på Münchenbryggeriet, efter spelningen rufsade jag Damon i håret när han var på väg in i limon, stort ögonblick för en full nittonåring, 13 är en bra skiva, kanske deras bästa, men det blir för mycket, jag måste ut, hittar äntligen ut, Mercury Rev är räddningen, låter senaste skivan inta rummet, sen Flaming Lips, bra skit, via en solförmörkelse av shoegazing finner jag underskattade Mojave 3, melodiös poesi och prosatexter, berättar allt det där On the Road inte gjorde, nu börjar det likna nåt, inte direkt nuet, vad som är, gäller nu, men vi tar oss allt närmare kärnan, det viktigaste för mig, känslan det skänker mig, en outsinlig källa till energi.
Med det som sista avtryck tar jag mig upp till ytan. Andas ut.
|
