 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Bente Wikman
publicerad 18 feb 2010 kl. 11.57:
Spion-invasion
16:00 den 13:e februari intogs Nils Eriksson-terminalen av udda, skumma typer. De kom, vällde in och blandade sig med vanliga resenärer, som förvånade såg sig omkring...
Jag har solglasögon på, för att dölja förkylningsvar som jag har i ögat, jag har ett litet block och en penna i handen då jag med lätta, snabba steg korsar gatan strax efter vagnen vid Domkyrkan, min lilla laptopportfölj hänger över axeln. Det är då han tar tag i min arm. Jag vänder mig om och ser rakt in i ansiktet på en man med trenchcoat, kragen lätt uppvikt, han bär mörka glasögon och keps. Jag ser från glasögonen och ner på hans handskbeklädda händer, den vänstra håller i en pipa, den högra sträcker sig mot min för att hälsa. Vi hälsar, han ger min hand tre lätta tryckningar med orden "var beredd, i morgon gäller det". Han är borta lika fort som han dök upp, och kvar står jag med en liten lapp i min hand.
13,2 N.Erks.Term. Rallarrosen blommar 16:07 För att förhindra att information läcker ut, tillintetgör omgående detta meddelande!
Skumt... Han måste ha tagit mig för någon annan. Jag gör mitt pass på friskis men kan inte sluta att tänka på den udda händelsen och undra vad meddelandet som jag fick stod för. I bastun kom jag på vad N.Erks.Term. måste stå för, jag fnissar för mig själv där jag sitter. Nils Eriksson-terminalen så klart och den 13:e är ju på lördag. Hm, om jag skulle gå dit, men när? 16:07 står det rallarros... Knepigt... Men det kan betyda strax efter fyra, jag chansar, jag tänker gå dit strax innan fyra och stryka runt i området och se om jag ser något ovanligt.
Det är lördagen den 13:e februari, klockan tio i fyra när jag tar mig av spårvagnen vid centralen och raskt går över torget. Inne på centralen är allt sig likt med resenärer som hastar till och från. Suck, till min besvikelse är det en helt vanlig Nils Eriksson-terminal som möter mig, inget konstigt så långt ögat når. Skit. Jaha, så här spännande var det, haha, kul så länge det varade. Jag är varm av min raska promenad så jag tar vägen ut vid parkeringen, jag tänker gå runt och över till Nordstan.
Där just som jag rundar hörnet som jag ser dem, en hel mobb av udda figurer. Det är som att de på en given nick stormar dörren för att komma in i bussterminalen. Jag går efter. Jag kan svära på att jag såg Sherlock Holmes. Det måste vara flera hundra stycken! Jag följer efter. Det är som att hamna mitt i en spionthriller. Men det är ingen filminspelning, jag ser ingen kamera. Vad är det då?
Inne på terminalen syns samma förvåning som i mitt ansikte i annat vanligt folks ansikten. Snabbt är jag framme och griper tag i den gamla damen som vacklar till. Hon behöver sätta sig ner. "Knepigt" säger hon, "jag ser spioner överallt". "Jag ska gå efter och se vad det är" säger jag, hon drar mig intill sig och viskar i mitt öra: "Varför har de kommit nu?"
På ett litet ögonblick har de förflyttat sig, de flyter ljudlöst fram mot Centralen i sina kepsar, trenchcoats, portföljer under armarna och en och annan pipa. På en bänk sitter en typ och läser en tidning, fast när jag ser efter närmare syns det hål i tidningen, för hans ögon. Han sitter och tittar bakom en tidning! Bredvid sitter en ung man och väntar på bussen, han flyttar sig en bit bort, ser sig lite omkring, åt ett annat håll och tillbaka, då är tidningsmannen på väg med tidningen under armen, han går mot Centralen.
Inne på Centralen är det som om något skumt har hänt. En man trycker en annan mot en vägg. En ung kvinna, ljus, med en chick kappa i trenchcoatmodell och skärpet knutet så att midjan framhävs, höga svarta stövlar som går över knäna, håret täckt till viss del av en rutig shalett... Det är det hon gör som är anmärkningsvärt. Hon stryker längs väggen från Pocketshop ner mot Forex med huvudet och kroppen nära väggen som för att känna närheten av plattorna på väggen. Så ser jag förstorningsglaset i hennes handskbeklädda hand. Hon ser ut att finkamma, leta efter nåt spår upp efter väggen och hon är allvarligt seriös, som om ingen annan fanns.
Det har börjat samlas folk lite på håll som nyfiket tittar. Jag ser mig omkring. Det ser ut att stå spanare utplacerade lite varstans, några ser man har komunikationsutrusning, andra nickar nästan obemärkt. En kvinna i medelåldern i mörk kostym, glasögon, hatt och handskar kommer fladdrande fram i sin öppna kappa, stannar till i mitten av kompassen i golvet, fattar blocket hon har i handen och börjar febrilt skriva.
Jag känner mig lite mer vaken för tecken tack vare min lilla lapp tror jag.
Det står en man i kraftiga kängor, han lutar sig nonchalant mot biljettautomaten, han är iförd bruna byxor, svart skinjacka och ur hans ficka hänger någon manick. Jag undrar om mustaschen är äkta. Jag ser hans hand smyga ner i fickan och fatta om det som är däri och dra upp något som liknar en walkie talkie. Han verkart beredd och spanar långt i fjärran.
Vänta, är det inte Lord Peter Wimsey som stryker förbi damen med blocket där i mitten, i en grå lång trench som ser kall ut för årstiden och i en hatt av spionmodell? Ja, han bär sina vanliga mörka glasögon också, det måste vara han, eller någon väldigt lik honom... Han kommer fram, lutar sig mot hennes öra och ser ut att viska något. Som på en given signal slutar hon skriva, placerar blocket i fickan och går, inte snabbt, men med bestämda steg mot en Kalle Blomqvist-typ på hörnet som till synes inte släppt blicken från utgången till perong tre, där pendeltågen både söder och norrut går. Han får någon signal viskad till sig av damen i kappan. Han viskar till en typ inte långt därifrån och nu sker allt ganska fort, plötsligt verkar alla ha fått ett hemligt meddelande och vips är de borta, flyter bort, ut, de sprids alla åt till synes helt olika håll.
Jag smyger efter några stycken en bit, genom Nordstan ut på andra sidan, över östra Hamngatan såg jag några hattar gå in på restaurangen Andrum, men jag var osäker på om det var de, mest troligt verkar vara att de lyckats skaka mig av sig och att jag tappat dem ur siktet...
Är det någon annan som var i stan vid denna tidpunkt och tyckte sig se något ovanligt?
Jag börjar tvivla lite på mig själv, om jag kan ha inbillat mig. Lappen åt jag ju upp, så den har jag ju inte kvar som bevis, om det nu fanns någon lapp... Kanske var det hela bara en dröm... En spännande dröm...
|
