KULTUR & NÖJE
Artikel av Patrick Gallagher publicerad 29 jun 2005 kl. 19.47:

Spielbergs "Världarnas krig" påminner om 911

"Från filmens allra första scen, en panoramabild av hamnarbetarens (Tom Cruise) lastkran vid Brooklyn Navy Yard, påminns man. Den bekanta vyn över Manhattans sydspets är ändrad för alltid. Tvillingtornen är som bortklippta."
Världen har förändrats sedan elfte september, sägs det. En sak är säker, vistas man nere i södra Manhattan märker man en förändring. Hade man inte varit där mycket före 911 kanske man inte skulle märka av det. Men har man det, tillbringat mycket av sitt liv i skuggan av de två jättelika tornen, kan man knappast ta en promenad i Greenwich Village utan att häpnas av det tomma luftutrymmet som de en gång fyllde.

Liksom tvillingtornen är det något annat som ändrats i New York, något som kanske inte är lika konkret men som ändå märks. Folk är fortfarande traumatiserat. Ju närmare Ground Zero desto mer påtagligt är det. Men även många människor i perifin, på andra sidan broarna och tunnlarna som leder från Manhattan, lever med skräcken från den dagen - och sorgen. Från filmens allra första scen, en panoramabild av hamnarbetarens (Tom Cruise) lastkran vid Brooklyn Navy Yard, påminns man. Den bekanta vyn över Manhattans sydspets är ändrad för alltid. Tvillingtornen är som bortklippta. Visst var det på tiden att Steven Spielberg tog sig an utmaningen att återskapa filmklassikern
Världernas krig.

H.G. Wells roman från 1898 dramatiserades redan 1938 som radiopjäs av Orson Welles. Då orsakade det masspanik bland amerikanska radiolyssnare som inte begripit att de lyssnade på teater. Enligt Spielberg, blev samtliga exemplar av radiomanuset - utom ett - förstörda av polis som ville försäkra sig att något så vansinnigt aldrig hände igen. 1953 filmatiserades det för första gången och vann redan då en Oscar för bästa effekter. Spielberg har naturligtvis lyckats allra bäst med effekterna, som inte känns så datoriserade som exempelvis Independence Day. Han har lyckats göra både monstrena och maskinerna mer organiska, mer som på 50-talets film.

Är det terroristerna?, frågar dottern sin skräckslagna pappa när de tar sina första hastiga steg från huset som snart ska pulvriseras av jättelika maskiner som stigit upp ur underjorden. De lugna kvarteren i skuggan av bron, vars husfasader nyss prytts av en rad amerikanska flaggor, försvinner under dunder och brak bakom dem. Skilsmässofamiljen, vars problem inte var värre än de flesta där fäderna tar barnen varannan helg, förvandlas till flyktingar. Det är en scenario som många amerikanska föräldrar någon gång har legat vakna och funderat över sedan september 2001. Dakota Fanning, som spelar dottern, ger röst åt samma sorts oro som en tidigare generation i Amerika hyst för kärnvapenkrig. Men liksom under 60-talets kalla krig, lever man vidare precis som Ray Ferrier (Cruise). För de som fortfarande tvistar om frågan om Tom Cruise verkligen är en stor skådespelare eller bara en bluff, finns det nu mer att diskutera. Familjedramat som spelas ut under flykten är rätt så typiskt; tonårssonens harm mot en pappa som fastnat i sin egen tonårsdröm med bilmotorer och flickvänner. Den brådmogna dottern som växlar roller mellan pappas lilla flicka och hans mor. Men scenen där Cruise försöker trösta henne med en vaggvisa - Little deuce coup av Beach Boys är den enda han kommer på - lyser med rå skådespelartalang. I övrigt är scenerna i källaren med Tim Robbins filmens allra läskigaste. Mörkret, tystnaden och Robbins tvetydighet gör skräcken för det som händer ovan jorden kompakt. Synd bara att vi får syn på utomjordingarna där. Rädslan för det osynliga är alltid störst. När man ändå sett de gröna gubbarna skrider filmen raskt mot sitt abrupta slut. Kvar finns bara ironin som H.G. Wells syftade på: Det mänskliga släktets inbillning om att vi segrat och härskar över naturen kan raseras med första bästa katastrof (flygplansburna självmordsattacker, tsunamis, osv). Ändå lyckas vi överleva alla de mikrosmå baciller som oundvikligen kommer att döda
inkräktarna från rymden.

(Betyg 4 av 5) (Foto: UIP)