Eva kände att hennes tårar inte låg långt borta och hjärtat slog med hårda slag när Evald trädde in i rummet. "Är du klar?" Han rättade till flugan som satt runt hans hals och drog med handen över pressvecken på de svarta byxorna medan han talade. Herr Blad gillar inte att man kommer för sent till hans fester." Evald studerade sina tänder i spegeln och drog några drag med tandtråden. "Men det vet du ju." Han gick fram till dörröppningen in till badrummet. "Nå! Vad är det som tar sådan tid?" Eva tittade på sin spegelbild, rätade på ryggen och vände sig långsamt mot sina man. "Jag följer inte med. Du har ingen rätt att plundra mig på tid och känslor som du gör. Jag vill ha ett eget liv!"
Evald blev paff och visste inte hur han skulle tolka hennes ord. "Vad menar du? Vi gör det ju tillsammans, för företaget som vi byggt upp." Han pratade långsamt som till ett litet barn. "Nu gör du det igen, behandlar mig som mindre vetande, som om jag inget kan. Evald jag vill inte springa på fester för att representera firman. Prata strunt med idioter som bara tittar på mina bröst." Eva hämtade andan en kort sekund innan hon fortsatte. "Jag vill åka utomlands och jobba med människor, hjälpa där jag kan hjälpa. Kom med skall du få se." Hon tog honom i handen och gick ut i sovrummet. Där plockade Eva fram en dagstidning och pekade på en artikel om Haitikatastrofen. "Det där vill jag göra! "Hon pekade på en kvinna som stod mitt i misären med ett litet barn i famnen. "Min fina utbildning skulle komma till stor nytta där borta. De behöver mig." Evald drog in Eva i famnen och vaggade henne som ett barn. "Lilla du. Vi har skänkt flera hundra tusen till Röda korset, och nästa vecka skickar vi med hjälp av vårt systerbolag förnödenheter till Haiti. Jag behöver dig här. Det är ju du som är navet i vårt hem. Utan dig skulle Lukas aldrig komma till skolan." Evald skrattade till och såg för sin inre syn sin tonårige son som var mycket morgontrött och oftast krävde flera väckningar. "Och Emily skulle ju drömma bort sig vid frukostbordet och missa skolbussen varje dag."
Han tittade snabbt på klockan på armen och insåg att de skulle bli sena om de inte åkte iväg. "Eva, du." Hon suckade djupt och trädde på sig klänningen som framhävde den timglasformade kroppen. "Okey, jag följer med idag, men efter det får du gå själv på dina fester. Jag tycker det är så vansinnigt tråkiga människor och oftast har jag inget att prata med dem om eftersom jag inte är road av deras nöjen." Eva trädde på sig de röda höga skorna och öppnade smyckeskrinet som dignade av smycken i alla de färger. "Vad skall jag ha ikväll? Smaragder, diamanter eller ett enkelt guldhalsband?" Hon lyfte upp ett litet guldhjärta som hade en tunn kedja. "Det där." sade han kort och kände irritationen sprida sig i kroppen. "Eva, vi måste gå nu." Hon gjorde en sista titt i spegeln och viskade till sin spegelbild. "Imorgon blir det ändring. Jag lovar!"
Anitha Östlund, ordälskande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
