När idéhistorikern Lena Lennerhed beskriver feministers hållning till sexualpolitiska frågor ger hon bilden av ett återhållsamt engagemang (Bang 2/98). Hon tänker sig att "en orsak kan vara att man ansåg att den sexualpolitiska debatten, och framför allt den sexliberala riktningen, var för manligt orienterad. Den gynnade inte alltid kvinnosaken."
Hur sann denna beskrivning än må vara sker vissa förändringar. En liten fingervisning om detta kom förra året då Linna Johansson (annars redaktör för tjejtidningen Bleck) framträdde med en krönika i Expressen. (8/7 -00)
Rubrik: Därför ska vi älska synden. Sedan följer: Jag läser "om Rudolph Guiliani; han är New Yorks borgmästare och därtill högerkonservativ. Och med högern och deras syn på pornografin vet jag ju hur det förhåller sig. Det är inte av feministiska skäl som de vill ha bort den. De ogillar snusket, horeriet, synden. Om porrstädandet skett med en minsta tanke på stadens kvinnor så är det för att rädda dem från sina egna kroppar; det är den ogifta kopulerande kvinnokroppen som moralisten avskyr mest av allt."
Är det då bara högerkonservativa moralister som gripits av den städiver Linna Johansson varnar för? Nej, tyvärr inte. Den här sopkvasten kom för ett tag sedan i arbete också hos Sourze. Och svepte till en rejäl "backlash".
För en nystartad tidning gäller det att komma med något säljande. Få saker säljer bättre än porr. Därför satsade redaktionen på en artikelserie om förra årets intensiva porrdebatt. Det grepp som kopplades på ämnet var föga orginellt. Fyra mediala ikoner exponerades: pamflettfilmaren Alexa Wolf, porrpresentatösen Ylva Maria Thompson, sossekvinnornas Inger Segelström samt programledaren Robert Aschberg.
För min del var det mest anmärkningsvärda intervjuarens förhållningssätt. Med Alexa Wolf gullades det. Ylva Maria Thompson möttes med ett välvilligt intresse. Gentemot Inger Segelström skärptes tonen något. Och slutligen tuffades det till ordentligt i kontakten med Robert Aschberg; han fick ta emot insinuationer om att vara i maskopi med Jan Stenbeck - i syfte att missionera för brutalporr.
Den journalistiska metod som Sourze använt är av liknande slag som den som kom till bruk i Expressens artikelserie "Det första könet". Det könspolitiska innehållet skiljer sig åt - tillvägagångssättet är det samma: vinklandet.
Som en kommentar till Sourze insatser som kampanjmakare satte jag mig ner för att ge en motbild. Jag skrev en parodi på de fyra artiklar som Sourze publicerat. Att parodiera kan vara ett sätt att bli tydlig. Jag ville belysa det som låg i skuggan i den framställning redaktionen givit.
Det blev en frontalkrock. Och kalla handen. "Det här kan vi omöjligt publicera".
Refuseringar motiveras oftast med utrymmesbrist. Eftersom cyberrymden inte är behäftad med de begränsningar, som råder för en papperspublikation, gick det inte att i mitt fall tillgripa det skälet. Belinda Olsson valde att presentera juridiska hinder.
"Din satir har jag läst. I och för sig välskriven men det uppstår med en gång juridiska problem för dig, med att du valt att citera människor du i själva verket inte har intervjuat."
För att få fakta om det juridiska sakläget tog jag kontakt en av landet största dagstidningar. Här blev jag hänvisad till den expert som tidningen håller sig med. Han menade:
- Du eller eventuell ansvarig utgivare kan inte åka dit för förtal på grund av texten. Den är för tydligt satirisk för det.
Ett par dagar senare hade jag en telefonkontakt med Sourze redaktionschef Linda Belanner i ett annat ärende. Jag passade då på att ställa frågor om hur mitt tidigare utspel hade upptagits.
LB: Har du några erfarenheter av tidningsarbete?
UW: Nej, det har jag inte.
LB: Då förstår du kanske inte att det här är en policyfråga för oss. Vi kan inte låta seriositeten i allt det arbete, som vår journalist lagt ner på den här artikelserien, bli ifrågasatt genom ett inlägg från dig.
UW: Det var just den seriositeten jag ville ifrågasätta.
LB: Du har nog svårt för att föreställa dig hur mycket skit som skrivs och skickas på nätet. Vi måste se till att vår tidning inte blir en ny FLASHBACK.
Jag känner genast igen mig i den uppkomna situationen. Återseendet är flagrant. Ett minne som dyker upp hänför sig till tidigt nittiotal, närmare bestämt till det tillfälle då Stig Malm utökade vårt bestånd av bevingade ord. Hans verbala fyndighet kunde som bekant Belinda Olsson så småningom använda sig av.
Redan då det begav sig gjorde jag ett försök att delta i kvinnokampen. När den mediala uppmärksamheten stod på topp skrev jag en text med rubriken LEVE FITTSTIMMET! Denna skickades till ett tjugotal tidningar. Men jag var tydligen väl tidigt ute - ingen publicering skedde. Så här såg mitt bidrag ut:
Vad betyder det när en människa benämner en annan med ett könsord, till exempel fitta?
I vår kultur är könsord de i särklass mest gångbara skällsorden. Vill du säga något riktigt förklenande om någon, når du bäst effekt med ett könsligt uttryck. Särskilt om formuleringen har feminin anknytning. Detta gäller i lika hög grad om den du ska skända är kvinna eller man. Därför, om du vill åstadkomma maximal verkan, bör du klippa till med fitta.
Psykologin i sammanhanget är enkel. Utgångspunkten är en grundmurad föreställning om att kvinnans kropp, i synnerhet fittan, är något skamligt och motbjudande. Känslor av detta slag är av solid hävd - lika mycket hos kvinnor som hos män.
När en människa kommer i konflikt, blir kränkt, rädd, aggressiv eller på annat sätt kommer i affekt, gör hon en snabb förknippning mellan det konkreta konflikttemat och en underliggande allmän avsky för det kvinnliga könet - och så kommer det: "Du är en riktig fitta."
Det är alltid lika obehagligt att bli påmind om att folk har detta ångestladdade förhållande till könet. Det som träder i dagen när någon säger fitta är inte i första hand att vederbörande har en bristfällig uppfostran eller torftigt språkbruk. Utöver en ringaktande inställning till kvinnor visar sig den urgamla skräcken för könsligheten som sådan.
Så länge "kuk" och "fitta" klingar annorlunda än "fot" och "öra" kvarstår problemet.
En indignationsstorm, som trumpetar ut att "fitta får man inte säga", och "Fy, så vulgärt!" spär på den sexfientliga indoktrineringen.
Den som vill försöka sig på lite själslig gymnastik i ordets dubbla - alltså även ursprungliga betydelse (nakenövningar) - kan i en period ägna sig åt en daglig träning enligt modellen: BLACK IS BEAUTIFUL.
Överfört till det här sammanhanget blir formuleringen: FITTA ÄR FINT. Upprepa detta mantra tio gånger om dagen, gärna framför en spegel, tills det flyter utan krumbukter.
Försök sedan att kalla någon för fitta med den inställning du nu förvärvat. Se vilken reaktion som uppstår och gå in i ett resonemang om de tankar och känslor som inställer sig.
I bästa fall leder den här metoden till att män skaffar sig alternativ till epitet som "lilla hjärtat" eller "min rosenknopp". För kvinnor uppstår en enkel möjlighet att uttrycka "girl-power" på god svenska. Lycka till!
Så långt denna snart tio år gamla text, som tyvärr har bibehållit sin aktualitet. Något som framgår av den reaktion som uppstod hos Sourze när jag lämnade min kommentar till tidningens behandling av "Porrdebatten". Vill du läsa min version av hur de fyra intervjuoffren, med hjälp av lite inbillningskraft, skulle kunna framtona, går du till: http://tintomaras.sida.nu
Ulf Wideström, Sexolog
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
