 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lars Bergqvist
publicerad 21 mar 2007 kl. 12.35:
Sourze och The Independent på plats i Libanon
"Även om jag inte bott lika länge i Libanon, som The Independents Robert Fisk, har vi det gemensamt att vi båda är åskådare till konflikterna, utbölingar om man så vill, som nog aldrig till fullo kan förstå Mellanöstern, och alla dess konflikter."
Så är man då, efter ytterliggare en sjötörn, tillbaks i Libanon. Sedan jag skrev i Sourze senast har landet drabbats av massdemonstrationer av olika grupperingar Som tur är råder det fortfarande ett visst lugn, och förutom en dags oroligheter i januari och bussbombningar i februari känns det, på ytan åtminstone, som vanligt i Libanon.
Utländska förståsigpåare, som slog på stora krigstrumman och förkunnade att nu skulle libaneserna börja banka på varandra igen, har haft fel. Samma besserwissrar försöker också förklara situationen i Libanon genom att det pågår en inrikeskonflikt genom ombud. Liksom marionetter dansar libaneserna till tonerna av utländska herrar, där USA och Europa drar i trådarna till den sittande regeringen och Iran/Syrien drar i trådarna till oppositionen. Problematiken i Mellanöstern är svårförklarad i allmänhet och i Libanon i synnerhet. Det är inte så enkelt som det ibland beskrivs.
Under min bortvaro har jag försökt att följa utveckiligen genom dagliga nyhetsbrev via email. Men för att riktigt kunna följa och skriva om utvecklingen måste man naturligtvis vara på plats. Att skriva om något utan att vara närvarande har, av den Beirutbaserade engelske journalisten Robet Fisk, så träffande beskrivits som hotelljournalistik - reportrar som hellre sitter inom hotellets skyddande väggar, istället för att ge sig ut i det farliga grannskapet*. Ett svårslaget rekord när det kommer till hotelljournalistik är nog när Sveriges Radio utrikeskorrespondent under början av 90-talet rapporterade om kriget i Sarajevo från det trygga Wien.
Å andra sidan kanske inte Fisk är rätt person att komma med ovan nämnda kritik. Jag håller för närvarande på att försöka plöja igenom hans mastodontbok, drygt 1300 sidor, "The Great War for Civilisation:The Conquest of the Middle East", ett testamente efter 30 års rapportering från Mellanöstern. Om man har överseende när det gäller författarens förmåga att på var och varannan sida beskriva hur han hamnar i ett kulregn, ger boken en utmärkt beskrivning av konflikterna i området.
Även om jag inte bott lika länge som Fisk i Libanon har vi det gemensamt att vi båda är åskådare till konflikterna, utbölingar om man så vill, som nog aldrig till fullo kan förstå Mellanöstern, och alla dess konflikter. Det är ju inte något litet geografisk område vi talar om, från Egypten i väst till Iran i öster, ett komplext område med olika folkgrupper, religioner och språk. Huvudkonflikten är dock Israel/Palestina konflikten, den måste lösas först innan det kan bli någon total fred i området.
Vad som uppfattas som orättvist, åtminstone i Libanon, är att olika måttstockar används för sättet att förhålla sig till de olika parterna. USA måste sluta att behandla Israel som dess 52:a stat (Storbritannien är ju som bekant den 51:a staten) och Europa skall sluta behandla Israel som det var en del av Occidenten. Att börja behandla Israel som en del av Orienten är en bra start i ett försök att lösa konflikten.
På tal om orättvisa, jag ingen försvarare av Irans regim och vet inte vilka dunkla motiv den kan ha, men kan någon på ett vederhäftig sätt förklara för 70 miljoner iranier rättvisan i att de inte får utveckla en kärnkraftsindustri när Israel har både strategiska och taktiska kärnvapen?
*The Independent, 17-01-2005
|
Cim Efraimsson
