Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
Artikel
av Sunny Börjesson
publicerad 8 jan 2011 kl. 06.00:
Sourze överlever tidens tand
"I en tidning som Sourze kan även den lilla människan eller den lilla organisationen få lika stort utrymme som någon av våra yrkespolitiker, som vi också fått läsa på Sourze under årens lopp."
Man kan jämföra internets intågande med hur det gick till när det gamla bondesamhället övergick till att bli ett industrisamhälle. Människor lämnade lantbruket och sökte sig till städer för att få ett bättre liv. Att vara analfabet på den tiden (vilket inte alls var så ovanligt runt förra sekelskiftet hos småfolket och särskilt deras kvinnor) var ett stort handikapp som stängde många ute ifrån den tidens arbetsmarknad.
I dag lever vi i en värld som förändras i en takt vi för bara 70-80 år sedan skulle ha ansett uteslutet.
Min egen fosterfar, född 1892, trodde att tv var en stor lögn tills han äntligen fick se en i ett skyltfönster en jul någon gång under sent 50-tal. Folk trängdes där i snömodden och bara stirrade. Månlandningen utlöste något liknade hos honom: Han kunde inte tror på den fast han sett den i tv.
Det är alltid de unga som tar den nya tekniken till sig, trots att det är vi gamla som har det största behovet av denna teknik. Vi kan beställa tjänster och varor utan att bege oss hemifrån. Vi kan läsa väldigt många tidningar utan att behöva uppsöka ett bibliotek och vi kan numera göra en runda hur långt bort som helst när vi inte längre orkar besöka de närmaste antikvariaten på jakt efter böcker.
Jag förutspår att det redan inom 10 års tid kommer att vara lika handikappande att inte kunna hantera en dator, som det var för 100 år sedan att inte kunna läsa. Inom vissa branscher är vi redan där.
Internet har öppnat oanade möjligheter för den "vanlige" medborgaren (om han nu finns) inom nästan alla områden. Att skriva en artikel och få in den i någon av "gammelmedias" tidningar är inte lätt för den som är helt okänd i skrivsammanhang. Ändå finns det oändligt många människor som har viktiga saker att skriva om och dela med sig av, fastän de inte arbetar inom media. Så när nättidningen Sourze bildades var jag en av dem som liksom hoppade på tåget.
Jag hade varit med om att starta en skrivarklubb för poesi på internet strax innan. Inte för att jag kan skriva poesi, men för att jag älskar att läsa den. Och mina kamrater där gav mig upplevelser som var rena adrenalinkickar. Några av dem är i dag etablerade poeter med egna utgivna alster i traditionella böcker - men utan deras avstamp via nätet tror jag att de hade varit betydligt färre. Tyvärr var skrivarklubben för smal och i dag är poesiföreningen borta. Några av dessa skribenter återfinns i dag på Sourze.
Jag själv har skrivandet som en hobby som ger mig en väldigt stor glädje. Eftersom jag av olika skäl inte kunnat lämna hemmet särskilt många dagar de senare åren så är skrivandet hemifrån den perfekta hobbyn för just mig. Jag har under årens lopp lärt känna andra Sourze-skribenter som haft en liknande bakgrund som jag, men också de som kommit ifrån diametralt olika världar har hittat sitt sätt att nå fram till mig med det de ville säja.
Sourze överlever tidens tand tack vare sin oerhörda bredd. Få skrivarsajter har en sådan blandning av skribenter. Jag har haft mina favoriter genom åren, men jag tänker inte skriva namnen på någon särskild skribent eftersom alla är bra inom sitt eget gebit och smaken är så väldigt olika. Jag har dessutom fått nära vänner på Sourze, vänner som betyder mycket för mig. Flera har jag sedan träffat In Real Life som det heter på dataspråk.
Här på Sourze finns de politiska och sociala debatterna - ofta om mycket angelägna saker. Här debatteras sjukvård och annan omvårdnad. Några fina poeter återkommer regelbundet med sina dikter och jag har upplevt glädjen som läsare.
De som tycker om idrott skriver förstås om det, men själv hade jag nog aldrig läst en enda artikel om detta i mina ögon dötrista ämne om inte signaturen Steno (här måste jag ändå skriva ut ett namn) hade hållit i pennan. Plötslig begrep jag varför andra människor hade utbyte av detta.
Sourze har varit med och skapat inte bara poeter utan även deckarförfattare. Här kanske jag ändå kan nämna Ramona Fransson, eftersom hon blivit så allmänt känd för sina deckare, som jag slukar - en av mina laster är just deckare.
Jag som ateist kan debattera religion både med präster i stadskyrkan och medlemmar i missionskyrkan på Sourze - detta ger en stor frihet.
Själv har jag ofta skrivit om mina egna upplevelser på Sourze. Att skriva om förlusten av ett barn eller om en våldtäkt av sin pappa kan bli en sorts bearbetning. Och efter sådana artiklar får jag bekräftelse på att jag inte är ensam. Många med samma upplevelser i bagaget startar plötslig en dialog med mig - direkt i kommentarsfältet eller via mail. Några skriver ner sina egna berättelser.
Jag är ingen föreningsmänniska utan socialt introvert men jag känner mycket för föreningar som De Hemlösas Förening och för Samhällets styvbarn där jag är medlem. Ordföraren för båda dessa föreningar: Rolf Nilsson respektive Anne Skåner, kan man läsa på Sourze och det är ingen tillfällighet. I en tidning som Sourze kan även den lilla människan eller den lilla organisationen få lika stort utrymme som någon av våra yrkespolitiker, som vi också fått läsa på Sourze under årens lopp.
Till sist så finns det de som är rädda för den nya tekniken - de som förut haft monopol på det tryckta ordet. De som vant sig vid att de flesta små människorna i samhället saknat möjlighet att göra sin röst hörd. Man behöver inte tänka så stort som WikiLeaks, som är aktuellt just nu, utan man kan bara se på till exempel vårdbiträdet på långvården som kan gå hem och skriva ner de brister hon reagerat emot. När detta blir vanligare kan vi skapa ett helt nytt samhälle där vi alla har en fri röst.
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
